Pagan Federation Scotland - konferens

Var på min första paganska konferens i lördags: Pagan Federation Scotland som hölls i Edinburgh. Mycket intressant: jag träffade trevliga, pratglada personer, såg mer krossad sammet (särskilt mörklila) på en och samma gång än någonsin i mitt liv, var med på en mindre imponerande öppen ritual, hörde ett mycket bra föredrag av Vivianne Crowley samt var på en guidad meditation med henne och hennes man Chris Crowley, tittade på de olika stånden och vad de sålde (allt från vackra smycken till... plastdrakar). Gick på Pizza Hut (!!) och förde livliga diskussioner, innan vi återvände för att lyssna på kvällens konsert med Damh the Bard.

Vivianne Crowleys föredrag handlade om "The Cauldron and the Grail", om kittelns symbolik (återfödelse, omvandlande, skötet) och dess relation till graalen (sökandet, det vi mest vill uppnå). Trevligt nog, och passande nog, snöade hon inte in bara på Glastonbury, utan tog upp graal-legender och graal-platser från hela Europa (även i USA finns det graaler tydligen!). Hon och hennes man delar numera sin tid mellan London och - Bretagne. Så det var roligt att hon vigde en del av föredraget till att berätta om graal-legenderna från Bretagne, visade bilder m.m.

I meditationen som Vivianne och Chris ledde, ingick att ta ett föremål, symboliserande något vi behövde göra oss av med, och lägga det i en kittel. I bubblorna sedan skulle vi kunna släppa detta och se framtiden ta form, få någon förståelse för vägen framåt. Därefter fick vi föreställa oss att vi drack ur ett föremål, en graal, och fick styrka och mod att gå den vägen framåt. När jag först såg föremålet som jag skulle göra mig av med - ett snäckskal - blev jag förvånad. Jag har inga särskilda anknytningar till snäckskal eller havet, de symboliserar inget särskilt för mig. När det slog mig vad det var, började tårarna rinna. Och i bubblorna i kitteln när jag släppt snäckan såg jag ingenting. Kände ingen lättnad, såg inte vägen framåt. Och jag vet, att det är precis så det är just nu.

Just nu i livet försöker jag anpassa mig till livet efter studierna, komma in på arbetsmarknaden, försöka reda upp mitt liv, ekonomin, bygga ett fundament för framtiden. Och det skrämmer mig, jag känner mig borttappad, har faktiskt ingen reda i dessa stora frågor. Det är dags att skapa min framtid, inte bara bli ledd (genom utbildningar, av föräldrar). Men har jag styrkan? Vet jag hur jag ska göra?? (Visserligen har jag fått jobb, men det är ett sommarvikariat i Sverige. Förhoppningsvis förbättrar det mina chanser att få ett jobb här.)

Hela konferensen förstärkte de frågor jag just nu jobbar med för mig själv: Vad håller jag på med och varför? Jag känner mig full av mjo och njä. Teorin håller jag med om - en pagansk/druidisk filosofi. Praktiken, så som jag sett den nu känns mera njä. Vad är meningsfulla uttryck för det som brinner i mitt hjärta? I nuläget känns extatiska bretonska danser mer religiöst för mig än en utomhusritual där vi trampar runt i otakt, hör inte vad talarna säger, har väldigt olika idéer om vad som är rituell klädsel. Jag söker inte efter svaren i det förflutna, vill inte klä ut mig i pseudomedeltida kläder. Jag söker efter vägen framåt och frågar efter vad som är meningsfullt idag.

Dagens avslut, konserten med Damh the Bard, imponerade stort! Hans sceniska närvaro och underhållande presentationer charmade mig totalt. För att inte tala om att han är en rackarns duktig musiker! Hans låt "Green and Grey" talade mest till mig, just för att den är lite mer poetisk och mindre 'förklarande' än hans andra texter kan vara. Och så var det roligt att vi uppmuntrades att sjunga med av hjärtans lust! :D

Nu är det vår, det rör på sig: det kommer fler skriverier, inspirerade av samtal under harpfestivalen (jo, vi kom in på filosofi), inspirerade av boken jag läser om (Divine Beauty av John O'Donohue), inspirerade av Livet.

Floreat!
neina