Vet ni vad jag hörde härom natten? Det ljuvligaste, ljuvligaste ljud, som fick mig att bara må bra... En av kattungarna spann, mitt i natten, ett litet sprött spinn... Och jag myste, och tackade gudarna för Livets Under. De är så vackra, hjärtat värker. Var och en av dem unik, perfekt. (Nu spinner han igen, den lille gottegrisen!)
På tal om att hjärtat värker, jag hade en fruktansvärd dröm härom dagen. Visst använder vi ordet "fruktansvärd" ofta, mest som överdrift, märker jag. För nu finns inga ord kvar starka nog att beskriva vad jag kände. Jag drömde att Taran höll på att dö, det var en sommardag, vi var ute och lite blod sipprade från ena mungipan. Han var sönderhuggen ner i strupen, genom lungorna, bröstkorgen genomborrad. Han hade minuter kvar. Han stapplade omkring och jag tröstade. Vi pratade lite, han flåsade. Då kände jag precis hur jag skulle känna även i verkligheten, om han skulle dö nu. Desperation, hopplöshet, tomhet och en obeskrivlig sorg. Jag tål knappt att återuppleva minnet av drömmen. Den var så verklig, sorgen i min själ. Jag upplevde PRECIS hur det skulle kännas.
Det var inte en profetisk dröm. Kanske var den ett utforskande av hur det skulle kännas om han gick bort. Jag har i alla fall lärt mig att uppskatta varje stund med honom som vore den vår sista. Fast min kärlek tidigare inte visste gränser, är den nu ändå större!
Från det ena till det andra... (kan man över huvud taget komma över de känslor jag kände i drömmen?) Vi började vår inflyttning idag! Det känns komplicerat just nu att flytta, med små kattungar och allt, konstigt att lämna dem, konstigt att inte flytta in helt också. Men vi började i alla fall, vi två, i regnet. Det roligaste var att börja packa upp våra saker, vackra saker jag glömt jag hade, vackra saker vi fått i present till det vi gifte oss, och vackra saker som Taran haft tidigare och som blev glada överraskningar för mig. (Jag vet ju att vi inte har samma smak, men det var förvånansvärt vad vi kunde tåla av varandras gamla grejor!) Än en gång flög mitt gladaste, kvittrigaste "tack!" till gudarna, för att de såg till att inflyttningen började så bra.
På tal om gudarna, för första gången på länge talade Hon klarspråk till mig. Jag läste om att offra något, vad som helst, till det Gudomliga, och då sa Hon, rakt på sak och klart och tydligt: "Jag vill ha dina morgnar, din uppmärksamhet på morgonen. Regelbundet." Så enkelt. Så klart. Nu vet jag det. Bara att följa, och jag tror det kommer att bli bra.
Lite är livet en labyrint. Inte en, på engelska, "maze", utan en labyrint. En "maze" är en sådan som man aldrig hittar ut ur, som är svår och lurig. Vad jag talar om är en väg som slingrar och slingrar, men som bara har en väg och som ofelbart leder fram till ett mål. Men, man ser inte alltid hur det ska gå, och det slingrar lite väl mycket ibland, kan tyckas... Jag vet att målet är där, men det känns långt dit och slingrigt. Hjälp mig då, på vägen! (Ja, jag ska ge dig mina morgnar!)
Om detta känns tungt, eller pladdrigt, ber jag om ursäkt. Du kan lämna kommentarer. Berätta gärna vad du vill höra om, så ska vi se vad jag kan ordna. Det finns ju alltid mycket att skriva om allt. Framför allt önskar jag dig frid och framgång med vad du behöver just nu.
Floreat
-neina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar