Tillbakablick: februari

13/2 2007: “Vet inte hur jag ska börja. Så, nu var det gjort. Skriker, gråter inuti. Igen. Kommer ångesten alltid tillbaka? Ja, det har den gjort hittills. Är det verkligen ångest (fröken märkvärdig)? Eller är du bara rädd att ta tag i livet? Jag önskar SÅ att jag kunde ta tag i livet - med tillförsikt, glädje, inspiration! Det är nog inte ta-tag:andet som är den brännande punkten. Det bränner i ögonen, hjärtat fryser så det svider, bankar dovt. Ensamt. Det är det det är. Överväldigad av krav och ingen gemenskap att hämta kraft ur. Så jävla ensam.

Det är väl så periodvis, när ‘allt är så nytt’ att ‘man känner sig lite vilsen’ och saknar det förflutna, tryggheten. Dels saknar jag det med en sugande hålighet i magen, dels saknar jag allt som inte blev, allt jag ville som inte sker. Som jag inte ordnade, inte orkade, inte vågade, inte jobbade för. Saknar allt, alla drömmar. Saknar att ha drömmar att hoppas på. Där jag är nu är då sannerligen ingen ‘dream come true’. Tillbaka ner igen, tillbaka på min Ensamhets Slätt.

Suget i maggropen. Glöden i hjärtat falnad. Ensam. Rädd! Rädd på ett ihåligt sätt. Saknar, saknar, saknar med ett urskri saknar drömmarna, värmen, gemenskap, livet i färg. Saknar att flyga på musikens vingar, att flyga på kärlekens vingar, att flyga på tillförsiktens och framtidsglädjens vingar.

Och så någonstans har jag en stor, stark obeveklig kärlek till Taran och en gemenskap med honom. Men på min Ensamhets Slätt är bara jag, kan bara jag komma. Det är bara min värld. Det känns som jag bedrar honom genom att inte känna glädje i hjärtat inför framtiden. Min framtid, närmare bestämt. Hans är hans och trygg. Ibland kan jag stänga av ensametskänslan, leva och verka och ha trevligt och underbart egentligen med honom, men innerst detta sug av frånvaro av hopp. ... (mer depp)

Jag vet verkligen inte vad jag gör här. Vad håller jag på med? Vad tror jag det ska leda till? Det leder inte till det liv jag smärtsamt saknar nu. Var finner jag det? Finns det livet? Kan jag ha ett liv eller är det bara suget i maggropen, känslan av hopplöshet och en vindpinad slätt? ... Vart tar jag vägen? Vad är jag? Vad ska jag. Göra. Psykakuten tar inte såna som jag, förbannade envisa ordentlighet jag blir liksom inte tillräckligt illa däran. Fast emellan och hemsökt.”

14/2 2007: “Angående gårdagens depp så har det lagt sig lite. Sörjan är kvar, men ligger ner i stället för att virvla runt, kväva mig, smutsa ner, skymma. ... Det hade förstås inte gått så bra om jag inte pratat med Skogsflicka-syster. Vi skypade på kvällen - jag hade messat henne i desperation på morgonen ur min förtvivlan, jag saknade, saknade henne så. ...

Underbar är hon, denna Skogsflicka, detta solsken, denna klokskap, denna friska fläkt: jag får luft, liv, kärlek, värme - glöden i hjärtat! Satte fingret rakt, rakt bestämt fast frågande (alltid upp till mig) raskt på det väsentliga, satte ord på dessa dimmiga slöjor inuti - så de blev sjalar av silke och vadmal och mollskinn så jag kunde slänga eller spara eller svepa in mig i. ...”