Såg en film ikväll, jätterolig, jättesöt. A Prairie Home Companion. Och den rörde upp känslor - för mig. Som uppväxt med föräldrar från två länder, lika men ändå olika kulturer, och inslängt en tredje kontinent, är det som om ... Det finns alltid Något som jag saknar. Och samtidigt har jag haft dubbelt så mycket av det 'braiga' från varje.
I filmen påmindes jag om en värld som jag å ena sidan är väldigt hemma i: älskar de mellanvästernska dialekterna, skrattar åt skämten om de dystra lutheranerna, saknar stämsången som dyker upp vid varje o/tänkbart tillfälle, mor-dotterrelationen. Och jag påmindes om att jag saknar detta. Jag står utanför den världen. Bor i ett annat land, inte i den kulturen och har så mycket annat som inte alls platsar i den världen. Och inte finns här någon stämsång i varje buske! :-)
Det är ett val jag gjort, men på grund av att mitt hjärta inte kunde förneka att det finns mycket mer. Samtidigt saknar jag gemenskapen... Finns ingen kompromiss? Nja, jag börjar ju till och med bli mer obekväm med att sjunga i kyrkor, även om jag vet att musikens källa är densamma i och utanför kyrkan.
Påminns om min käpphäst "Gratefulness" som jag nämnt på Lupas-bloggen (kolla in www.gratefulness.org - kan inte rekommenderas nog!). Ska försöka applicera detta på min situation, mitt i saknaden av ett liv med gemenskap, som kunde blivit. Grateful att jag lärt mig vad jag lärt mig, att jag sett flera olika vinklar. Kanske kan jag någon gång göra något konstruktivt att mina gränsöverskridande erfarenheter.
Tittar ofta på ringen, med ett träd på. Inuti står det "Grow Strong" och det hoppas jag.
Floreat
neina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar