I

I

söndag, mars 28, 2010

Alice i Underlandet och Förslag på en Bättre Film

Filmen jag skulle vilja gilla. Jag var besatt av Alice och hennes berättelse när jag var 4-5 år gammal. Därför var jag verkligen nyfiken på hur den nya filmen skulle ta sig an berättelsen - och dessutom med Tim Burton och Johnny Depp inblandade. Jag ville verkligen gilla filmen. Men tyvärr.

Vart tog Tim Burton vägen? Lite krokiga träd, wacky typsnitt till titeln, lite småknasiga karaktärer. Men ack så ytligt! Jag vet inte vad jag besvärades mest av: 3D-effekterna, eller filmens ytlighet - ytlig, glatt, ogreppbar. Inget att bita i. Det var väldigt obehagligt, att det inte fanns något enda att beröras av eller engagera sig i.

På sätt och vis är originalberättelsen om Alice i Underlandet en flickornas Peter Pan: flickan som inte vill växa upp, som tänker "omöjliga"tankar och ställer allt på ända, har en egen värld, där hon likväl måste konfronteras med vissa livets väsentligheter, och sig själv. Kanske är Carrolls egen berättelse (skäms på mig, jag har inte läst den i original!) djup och underfundig. jag har fått det intrycket. Men denna nytolkningen är tyvärr pinsam.

En otroligt mycket bättre version på detta temat, är i så fall Pan's Labyrinth. Ofelia, en ung flicka, flyttar med sin mor, en änka, ut till militärposteringen där mammans nye make bor. Flickan möter olika sagoväsen, och framförallt en faun, som ger henne olika uppdrag och berättar att hon egentligen är en prinsessa. Men detta är inte en vanlig sirapslimpa med aprikosmarmelad. Även om temat är samma: en ung flicka, hennes egen sagovärld, olika uppdrag - så är berättelsen i Pan's Labyrinth mycket, mycket mörkare.

Den utspelar sig i 40-talets Spanien, under pågående krig. Det är inte självklart att sagovärlden är mer verklig än vuxenvärlden, eller ens 'segrar', utan dessa två sätt att uppfatta verkligheten ställs mot varandra på ett gripande sätt. Ofelia måste vara modig, måste vara sann mot sig själv, mitt i allt som händer omkring henne: i sagovärlden och i krigets verklighet. På inget sätt lämnas man oberörd: visuellt, musikaliskt, filosofiskt, politiskt, etiskt; personernas karaktärer engagerar.

Flera av er har kanske redan sett filmen, den är ju från 2006. Filmrecensioner är inte heller min stora sak, men detta var ett tillfälle som kändes viktigt. Har du inte sett Pan's Labyrinth ännu - se den. Alice i Underlandet (Tim Burtons version) kan du slippa.

Floreat!
neina

2 kommentarer:

shugal sa...

Neina,

Du skriver "Vart tog Tim Burton vägen? Lite krokiga träd, wacky typsnitt till titeln, lite småknasiga karaktärer. Men ack så ytligt!"

Men du, Tim Burton har inte tagit vägen någonstans - han har alltid varit så här! Jag önskar verkligen att det var annorlunda; jag vill så gärna älska honom. Men det går inte. Hans filmer säger mig... ingenting.

F ö är det trevligt att läsa en annan hednings blogg. Och kanske har vi någon gång träffats på den gamla goda LuPaS-tiden.

Sköt om dig.

Neina sa...

Tack Shugal, för din kommentar! Jag är glad att du tycker det är trevligt att läsa bloggen. Jag tycker också att det är intressant och stimulerande att läsa andra hedningars bloggar. (Kommentera mera här, så blir det ju mer att läsa ;) Och ge förslag på saker du vill ta upp. Förresten, har du en blogg? Blogger säger att din profil inte är tillgänglig.)

Det är intressant att du tycker att Tim Burtons filmer sagt dig "ingenting". Personligen ser jag ett stilbrott mellan vissa av hans andra filmer, och Alice: Alice-filmen är en rad klichéer trädda på band, medan hans andra filmer - som jag upplever det - inte använder klichéer utan tar ut svängarna på ett 'quirky' sätt. Det enda som är kvar av hans 'quirky' sätt i Alice, är i estetiken.

Det mest spännande är ju när vi inte håller med varandra, och kan bolla tankar kring det!

Det är mycket möjligt att vi träffats någon gång på den gamla goda LuPaS-tiden (träffarna är fortfarande "typ" igång). Jag hoppas på mer aktivitet för oss hedningar i Skåne framöver!

Allt gott!
neina