Vi kom inte in så mycket på orsaker, men det är ju den brännande frågan som alla ställer sig, som sett någon gå in i det träsket, eller som själv varit där. Varför? Hur kan någon välja ett sådant beteende?
Jag har mina teorier, men dem kan jag ventilera en annan gång. Eller inte alls.
På eftermiddagen skulle jag besöka en god vän som nyligen blivit inlagd på psykiatriska avdelningen (och inte trivs...). Det var första gången på sju år som jag varit där igen: såg rummen, köket, korridorerna... Personalen. Hennes berättelse om bemötandet hon fått väckte mina minnen igen (rys). Vi pratade om värdet av att vara där, hur man tar sig vidare, varifrån man får kraft.
Så här i efterhand är jag tacksam för vägen jag gått, det har varit lärorikt och jag har blivit starkare. Det jag kan se är att det som gav mig mycket kraft var, att jag fick sträva efter att själv vara den person jag önskar att jag hade haft som stöd och förebild. Jag hade inga bra förebilder för hur jag skulle hantera min nedstämdhet, frustration, kroppsbild, ångest, rädsla för vuxenlivet. Så på min väg tillbaka till ett normalt liv hämtade jag kraft ur min strävan att själv bli den person jag önskade hade funnits.
Det är fortfarande en viktig drivkraft i mitt liv. Som Gandhi sa, "Be the change you want to see in the world."
Det var nyttigt att göra dessa besök i mitt förflutna. Jag påminns om vägen jag gått och är tacksam för mina erfarenheter som gjort mig starkare och lyckligare. Jag påminns om var jag hämtar kraft och vad som driver mig att försöka låta mina erfarenheter komma till nytta.
Floreat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar