Muntlig tradition, kulturell kontext och den filosofiska vinkeln

Mina funderingar vindlar verkligen fram och tillbaka. Jag hoppas att ni läsare finner denna krokiga stig intressant att vandra. "A good traveller has no fixed plans, and is not intent on arriving." -Lao Tzu

Åter till ängen, till flodkanten, där jag suttit och läst i sommar. En annan av Mt Haemus Lectures, den av Caitlín Matthews, handlade om den muntliga traditionen inom druidismen och hennes tolkning av den. Detta med en muntlig tradition är verkligen intressant, av flera olika anledningar. Min erfarenhet av en muntlig tradition är ju den folkliga musiken från Sverige, Norge och lite från Danmark. Det är ett helt annat sätt att förmedla och ta till sig information, än det skrivna mediet.

Med den muntliga traditionen sker ett möte mellan två personer. Förmedlingen sker också i ett visst sammanhang, ett sammanhang som man omöjligen kan skapa i skriven form. Man har sett personen i ögonen, som berättar om sången, vad den handlar om, vem som lärde henne den, hur hans röst lät och hur han sjöng när han arbetade. Man tar till sig sången, kan bolla fram och tillbaka om man uppfattat rätt, om man kan göra sina egna utbroderingar på det och det viset. Detsamma tänker jag mig om andliga traditioner som förmedlas muntligen från lärare/mentor till elev: det sker ett möte, det sker i ett visst sammanhang, det finns möjlighet till samförstånd och dessutom dialog. Man har ett ansvar gentemot personen man träffat och haft utbytet med, för man har en gemensam erfarenhet.

(Just att föra in begreppet ansvar i det muntliga sammanhanget är inte min egen idé, det tackar jag en viss person för, som jag hade förmånen att ha ett par diskussioner med för en tid sedan. Han var en av två representanter för en organisation för "seden", som hade som medveten filosofi att använda sig av det personliga mötet, snarare än producera text med deras tankar och kunskap.)

Vi som har ett intresse för paganismen och dess olika grenar (och rötter) har nog alla läst väldigt mycket. Jag har i alla fall fått mig mycket till livs på det sättet. Och jag har inte tidigare haft tillfälle att ha en riktig mentor och muntlig 'utbildning' inom varken druidism eller något annat. Däremot har det som varit mest utvecklande, mest givande, varit att diskutera erfarenheter, tankar, idéer med andra intresserade och mer eller mindre kloka personer. Det muntliga utbytet, mötet mellan personer.

Några tankar kring tolkningar av "ancient texts", vare sig klassiska författares eller walesiska medeltida sagor: Ett potentiellt problem som jag kan tänka mig då är bland annat detta, att vi saknar kontexten och den kulturella koden, som krävs för att helt förstå. Texten är 'död', kan inte förklara sig (jfr ovan, om muntliga traditioner) Vi läser gärna de medeltida walesiska sagorna, där druider och magi figurerar, för att försöka förstå deras världsbild och andlighet. Men tyvärr tror jag inte vi kan förstå texterna rätt, eftersom vi inte har alla 'ledtrådar'. (Liksom t. ex. kenningar är svåra att förstå sig på, om man inte har kunskap om deras sammanhang.) Ett annat fenomen som gör mig fundersam är försöken att psykologisera dessa sagor. Det hör också ihop med detta, att jag inte tror att vi är (helt) införstådda med de kulturella koderna.

Men å andra sidan, om det går att bli inspirerad, och hitta något man tycker är vist, i texterna, så för all del. Så länge man medger att det är ens egen tolkning och inte 'den sanna tolkningen'. Och, som sagt, det är ju så en traditioner lever: genom nya, egna tolkningar, tolkningar i mötet med andra, inte en enda 'sann' tolkning.

En sista Mt Haemus Lecture för den här gången: Brendan Myers från 2008. Han påminner om, att man kan se på druidismen filosofiskt, inte bara se från historikerns eller litteraturhistorikerns vinkel. Från filosofens vinkel är det mer intressant att se om druidismen - som den rörelse den är idag - har meningsfulla och inbördes koherenta begrepp. Det tycker jag verkligen låter som en intressant diskussion!

Floreat!
neina