...schampokakor. Lyrisk.
Ett tips till alla hedningar som gärna provar något annat, något naturligt, ekonomiskt och miljövänligt.
Bakgrund: mitt hår är långt och fint (tunt dvs), och kinkigt. Har provat det mesta, t. o. m. medicinska psoriasis-schampon, med fortsatt irriterad hårbotten och tunt, flottigt, fnasigt hår. Så fick jag rekommenderat en schampokaka, av goda och kloka människor. Trots min skepsis (lushs schampokakor är tydligen bra, men har inte fungerat för mig) provade jag.
Vid första tvätten kändes håret konstigt: det löddrade annorlunda och kändes jättekonstigt när jag sköljde ur. Var inte säker på att jag fått ur allt. Men direkt efteråt kände jag skillnaden, och detta har hållit i sig sedan jag började använda schampot, i november! Mitt hår håller sig snyggt längre (=behöver inte tvätta lika ofta), hårbotten är inte irriterad, håret har mer volym. Och en kaka räcker i mer än fyra månader. Förutom det - de fåfänga skälen! - är det bara naturliga ingredienser, dvs saker som känns ok att ha på huden och i håret. Och miljövänligt: de är dryga och transportvänliga!! (Transportvänligheten är så klart praktisk också, om man reser mycket.)
Ville bara upplysa :)
Har andra spännande saker att skriva om, men det kommer!
Floreat!
neina
(J. R. Ligget's schampokakor beställer jag från Simplynatural, en svensk distributör.)
I
torsdag, juni 30, 2011
onsdag, juni 22, 2011
Litha 2011
Glad Litha, Glatt Sommarsolstånd, alla! Hoppas ni hade det underbart! (Det ser så ut, för en del av er :) )
Vi hade det så här härligt:
...jag och min väninna. Vi diskuterade värdet av ritual, och kom också fram till att även om bra ritualer behövs, var vi just nu inte i behov av ritualer utan av att bara landa. Att få lov att bara lyssna. Att inte 'ta med sig' mer än oss själva och vår tacksamhet ut till vår plats.
Senare på kvällen fortsatte diskussionerna så klart. Och jag fick en otroligt vacker gåva:
SÅ vacker, så harmonisk i linjerna! Detta är en replika av de figuriner som förekommer inom cykladisk konst (något senare sådan tydligen). Ja, inte vet jag. Men vacker är Hon. Talade till mig direkt! Vi delade erfarenheter av att se gudomliga statyetter på muséer, och känslan av en kall, verklig, vindpust som kommer av mötet... Mer om detta senare.
På återseende!
Floreat!
neina
Vi hade det så här härligt:
...jag och min väninna. Vi diskuterade värdet av ritual, och kom också fram till att även om bra ritualer behövs, var vi just nu inte i behov av ritualer utan av att bara landa. Att få lov att bara lyssna. Att inte 'ta med sig' mer än oss själva och vår tacksamhet ut till vår plats.
Senare på kvällen fortsatte diskussionerna så klart. Och jag fick en otroligt vacker gåva:
På återseende!
Floreat!
neina
måndag, juni 20, 2011
konstigheter i bloggen
Hm! Nu har det blivit något konstigt i bloggen: för ett tag sedan fick några 'tags' konstiga rutor bredvid sig. Nu när jag skulle ta bort dem (i "edit posts") ändrades även publiceringsdatum till dagens! Så mina nyaste inlägg kommer efter de här gamla...
Rätt ordning (nyaste först) är:
Att se fler valmöjligheter
Juni så här långt
Oändlighet
På gång
Än en gång, glad Litha imorgon!
neina
Rätt ordning (nyaste först) är:
Att se fler valmöjligheter
Juni så här långt
Oändlighet
På gång
Än en gång, glad Litha imorgon!
neina
Recension: Kissing the Hag
Här är lite tankar efter att ha läst Kissing the Hag av Emma Restall Orr:
Boken utforskar de "icke-acceptabla" aspekterna av det kvinnliga, t. ex. the bitch, the whore, the grumpy old bag men även aspekter från jungfrun och modern. I kronologisk ordning går vi in i olika åldrar eller stadier, av kvinnors liv: från flickan och jungfrun, till den gamla haggan.
Igenkänningsfaktorn är stor; det är en befrielse att få möta alla "skuggsidor" med ren acceptans, stundom logik (en bitch kanske har en anledning till att hon är som hon är, och i hennes värld är det fullt förståeligt att hon beter sig som hon gör). Ibland är det skuggsidan som ger styrkan som krävs i livet.
Med samma poetiska och realistiska språk som vi kan uppskatta från Restall Orrs andra böcker, reser vi med henne, igenom livet, igenom oss själva och allt kvinnfolk vi känner. Personligen tror jag att det ligger ett stort värde i att möta, acceptera, och integrera det som vi uppfattar som våra skuggsidor (och även acceptera vår fysiska varelse!): det trumpna, håriga, blodiga, luktande, catty, själviska...
Det finns något annorlunda i den här boken också, jämfört med hennes andra böcker: ett betydligt mer religionsneutralt språk; boken är nog tänkt att vända sig till en större läsekrets än bara paganer, häxor, druider. Till min förvåning uppskattade jag det - tänk så här: vi må älska doften av rökelse och alla dess associationer, men ibland behöver vi frisk luft också ;)
Men. Jag har ett väldigt stort "MEN" med den här boken: den stereotypiserar "det kvinnliga" något enormt. Så klart, det är ju hela temat för boken: att renodla och måla upp karaktärsdragen, det arketypiska, så att var och en kan spegla sig själv i det och ta med sig insikter om vad som stämmer in på en själv och inte. Jag kan läsa det mellan raderna, men det sägs inte rakt ut, utan boken känns rakt igenom som att vi slukat stereotyperna för "det kvinnliga" med hull och (ja) hår.
Så trots hög igenkänningsfaktor blir det samtidigt låg igenkänningsfaktor i stora delar. Det kanske är något personligt. Jag kanske inte identifierar mig tillräckligt som "kvinna". Eller inte som den kvinna som Restall Orr haft i åtanke i alla fall. Där fanns passager jag bara ville ögna förbi: "the moon... bla bla ... attuned... bla bla... intuition... bla bla." Det var mycket bröst, kroppsfett, humör och mens. Men vi kvinnor, som känner att vår kvinnlighet inte sitter i varken bröst, mens eller pms??
Detta, om något, är väl en av de mest oacceptabla aspekterna av kvinnlig natur, om vi nu ska tala om det (för det är det boken ska handla om!), nämligen, vår mångfald, variation i erfarenheter, beteende, fysik. Det mest oacceptabla med kvinnfolk är kanske att vi inte kan sättas i ett fack (lika lite som vi människor kan sättas i fack enligt astrologi, enneagram, blodtyp, et c.)!
Läs gärna boken, den innehåller mycket befriande beskrivningar, och uppmuntran att bli vän med sig själv, livsvisdom och några goda skratt!
Floreat!
neina
Boken utforskar de "icke-acceptabla" aspekterna av det kvinnliga, t. ex. the bitch, the whore, the grumpy old bag men även aspekter från jungfrun och modern. I kronologisk ordning går vi in i olika åldrar eller stadier, av kvinnors liv: från flickan och jungfrun, till den gamla haggan.
Igenkänningsfaktorn är stor; det är en befrielse att få möta alla "skuggsidor" med ren acceptans, stundom logik (en bitch kanske har en anledning till att hon är som hon är, och i hennes värld är det fullt förståeligt att hon beter sig som hon gör). Ibland är det skuggsidan som ger styrkan som krävs i livet.
Med samma poetiska och realistiska språk som vi kan uppskatta från Restall Orrs andra böcker, reser vi med henne, igenom livet, igenom oss själva och allt kvinnfolk vi känner. Personligen tror jag att det ligger ett stort värde i att möta, acceptera, och integrera det som vi uppfattar som våra skuggsidor (och även acceptera vår fysiska varelse!): det trumpna, håriga, blodiga, luktande, catty, själviska...
Det finns något annorlunda i den här boken också, jämfört med hennes andra böcker: ett betydligt mer religionsneutralt språk; boken är nog tänkt att vända sig till en större läsekrets än bara paganer, häxor, druider. Till min förvåning uppskattade jag det - tänk så här: vi må älska doften av rökelse och alla dess associationer, men ibland behöver vi frisk luft också ;)
Men. Jag har ett väldigt stort "MEN" med den här boken: den stereotypiserar "det kvinnliga" något enormt. Så klart, det är ju hela temat för boken: att renodla och måla upp karaktärsdragen, det arketypiska, så att var och en kan spegla sig själv i det och ta med sig insikter om vad som stämmer in på en själv och inte. Jag kan läsa det mellan raderna, men det sägs inte rakt ut, utan boken känns rakt igenom som att vi slukat stereotyperna för "det kvinnliga" med hull och (ja) hår.
Så trots hög igenkänningsfaktor blir det samtidigt låg igenkänningsfaktor i stora delar. Det kanske är något personligt. Jag kanske inte identifierar mig tillräckligt som "kvinna". Eller inte som den kvinna som Restall Orr haft i åtanke i alla fall. Där fanns passager jag bara ville ögna förbi: "the moon... bla bla ... attuned... bla bla... intuition... bla bla." Det var mycket bröst, kroppsfett, humör och mens. Men vi kvinnor, som känner att vår kvinnlighet inte sitter i varken bröst, mens eller pms??
Detta, om något, är väl en av de mest oacceptabla aspekterna av kvinnlig natur, om vi nu ska tala om det (för det är det boken ska handla om!), nämligen, vår mångfald, variation i erfarenheter, beteende, fysik. Det mest oacceptabla med kvinnfolk är kanske att vi inte kan sättas i ett fack (lika lite som vi människor kan sättas i fack enligt astrologi, enneagram, blodtyp, et c.)!
Läs gärna boken, den innehåller mycket befriande beskrivningar, och uppmuntran att bli vän med sig själv, livsvisdom och några goda skratt!
Floreat!
neina
Mera (!) om beteckningar
Efter att ha funderat medan jag skrev recensionen av boken Kissing the Hag, där min avslutande tanke var att det kanske mest oacceptabla med kvinnor (eftersom det är det obekväma i det kvinnliga, som boken handlar om) är att vi inte kan stereotypiseras.
Som vanligt börjar jag då fundera på, vad som är en kvinna i så fall. Om ord kan betyda allt vad vi vill, vad som helst, blir de väl meningslösa? Samma tankegångar har gått runt (i rundgång, fruktlöst tyvärr) kring andra beteckningar: vem 'får' kalla sig druid? är vi 'paganer' eller flera skilda rörelser? Och så vidare. Ni vet.
Nyligen läste jag på DruidJournal, vad Jeff Lilly (lingvist) hade att säga om beteckningar. Det var befriande läsning för mig och rätade ut många av mina frågetecken! (Fast jag tror att ofta när en fråga går rundgång och inte får något bra svar, är det nog för att frågan är fel ställd. Möjligen har jag ställt fel sorts frågor om detta.)
Oavsett om ni håller med honom om att vi (om vi är 'vi'!) ska kalla oss paganer, så läs hans beskrivning av hur vissa begrepp får mening: kort förklarat, finns det arketypiska begrepp, men även en stor bredd i dessa, så stor bredd att vissa fenomen under samma paraply-begrepp inte överlappar alls. Men på något sätt har de koppling till grund-ordet. Nej, läs hans beskrivning, han säger det bättre! :)
Som vanligt börjar jag då fundera på, vad som är en kvinna i så fall. Om ord kan betyda allt vad vi vill, vad som helst, blir de väl meningslösa? Samma tankegångar har gått runt (i rundgång, fruktlöst tyvärr) kring andra beteckningar: vem 'får' kalla sig druid? är vi 'paganer' eller flera skilda rörelser? Och så vidare. Ni vet.
Nyligen läste jag på DruidJournal, vad Jeff Lilly (lingvist) hade att säga om beteckningar. Det var befriande läsning för mig och rätade ut många av mina frågetecken! (Fast jag tror att ofta när en fråga går rundgång och inte får något bra svar, är det nog för att frågan är fel ställd. Möjligen har jag ställt fel sorts frågor om detta.)
Oavsett om ni håller med honom om att vi (om vi är 'vi'!) ska kalla oss paganer, så läs hans beskrivning av hur vissa begrepp får mening: kort förklarat, finns det arketypiska begrepp, men även en stor bredd i dessa, så stor bredd att vissa fenomen under samma paraply-begrepp inte överlappar alls. Men på något sätt har de koppling till grund-ordet. Nej, läs hans beskrivning, han säger det bättre! :)
Att se fler valmöjligheter
Hittade en intressant blogg-post, om att se fler valmöjligheter. Den baserade sig på en övning som författaren hade med sin sånglärare (en övning jag absolut behöver ta till mig!) och som öppnade hans ögon även på andra områden:
"Realizing the initial choices you made are just one of many..."
Tänkvärt, det öppnar upp världar av möjligheter!
För övrigt: det är Litha imorgon, vilket jag storligen ser fram emot! Hoppas ni har trevliga/mysiga/spännande planer också!
Floreat!
neina
"Realizing the initial choices you made are just one of many..."
Tänkvärt, det öppnar upp världar av möjligheter!
För övrigt: det är Litha imorgon, vilket jag storligen ser fram emot! Hoppas ni har trevliga/mysiga/spännande planer också!
Floreat!
neina
onsdag, juni 15, 2011
Juni så här långt
Vill dela med mig av lite fina bilden från sommaren så här långt :)
Först, en rolig mini-dolmen som satt på trottoaren i byn i Bretagne! Jag tror den hörde till trädgården.
En mystisk dörr; samma by.
Vy från Rennes, Bretagne.
Ty Anna Tavarn, en viktig bretonsk pub i Rennes (en stad som påminner väldigt mycket om Lund!).
Och så här mysigt är det hos min farmor i Skåne :) Lite skönt att vara här över sommaren ändå!
Nu planeras Litha, grönsaksplockning, bröllop nästa sommar och introduktion på nya jobbet! Livet leker! Floreat!
neina
Först, en rolig mini-dolmen som satt på trottoaren i byn i Bretagne! Jag tror den hörde till trädgården.
Ty Anna Tavarn, en viktig bretonsk pub i Rennes (en stad som påminner väldigt mycket om Lund!).
Nu planeras Litha, grönsaksplockning, bröllop nästa sommar och introduktion på nya jobbet! Livet leker! Floreat!
neina
onsdag, juni 01, 2011
Oändlighet...
Kom att tänka på något jag läste för många år sedan (jag minns inte var): Att vi människor kan inte inte tänka i oändlighetstermer; Vilken mängd tid eller rymd vi än tänker oss, kan vi alltid föreställa oss "och vad sen?"
Fascinerande!
Floreat!
neina
Fascinerande!
Floreat!
neina
tisdag, maj 31, 2011
På gång...
Nu har jag inte skrivit på ett tag och det är mycket på gång! Vi hade en väldans trevlig konsert förr-förra helgen, har varit på ett par jätteroliga middagar, och nu förbereder vi oss för sommaren - vi ska båda iväg.
Jag har kommit en bra bit med att skriva en bok (!), så nu har jag sagt det. Det är inte något jag vill ge ut, mer bara för att sammanställa viktiga tankar jag haft, med utlösande händelser som bakgrund. Det är spännande och jag tror faktiskt att det kan bli något!
Snart bär det av till Bretagne, i en vecka för min del, lämnar fästmannen där (snyft) och ska jobba i Skåne under sommaren. Trots att det blir tråkigt att vara ifrån min fästman, ska det bli väldigt roligt att vara med min familj i Sverige. Och kanske vi ses? Hoppas det!
Floreat!
neina
Jag har kommit en bra bit med att skriva en bok (!), så nu har jag sagt det. Det är inte något jag vill ge ut, mer bara för att sammanställa viktiga tankar jag haft, med utlösande händelser som bakgrund. Det är spännande och jag tror faktiskt att det kan bli något!
Snart bär det av till Bretagne, i en vecka för min del, lämnar fästmannen där (snyft) och ska jobba i Skåne under sommaren. Trots att det blir tråkigt att vara ifrån min fästman, ska det bli väldigt roligt att vara med min familj i Sverige. Och kanske vi ses? Hoppas det!
Floreat!
neina
onsdag, maj 18, 2011
Så vackert livet är
Hittade dessa två sidor med fantastiska foton från naturen:
Bark
Microscopic Images from Nature
Tips om dessa sidor fick jag från högintressanta sidan Brainpickings - en sida som regelbundet fyller på med inspiration!
Floreat!
neina
Bark
Microscopic Images from Nature
Tips om dessa sidor fick jag från högintressanta sidan Brainpickings - en sida som regelbundet fyller på med inspiration!
Floreat!
neina
onsdag, maj 04, 2011
Beltane 2011
Sällan var våren så hett efterlängtad som i år... Nu äntligen börjar jag kunna pusta ut och tro att det verkligen blir en grön årstid!
I avsaknad av majbål (eld och sånt får man åka till Edinburgh Beltane Fire Festival för) tillbringades kvällen på ett socialt moot med paganer - inte helt fel det heller! Dagen därpå var jag och fästmannen ute i det gröna med picknick, och på kvällen hade vi vår traditionsenliga eld (inomhus). :)
Ja just det, på vägen hem från vår picknick såg vi detta - mystiska ristningar/skulpturer i stenmuren vid floden...
Hoppas att ni också hade det bra i helgen!
Floreat!
neina
I avsaknad av majbål (eld och sånt får man åka till Edinburgh Beltane Fire Festival för) tillbringades kvällen på ett socialt moot med paganer - inte helt fel det heller! Dagen därpå var jag och fästmannen ute i det gröna med picknick, och på kvällen hade vi vår traditionsenliga eld (inomhus). :)
Ja just det, på vägen hem från vår picknick såg vi detta - mystiska ristningar/skulpturer i stenmuren vid floden...
Hoppas att ni också hade det bra i helgen!
Floreat!
neina
torsdag, april 28, 2011
"Andra"
Nämnde i ett tidigare inlägg helt kort att andra bara är "andra" när man själv definierat dem som så, för sig. Kom på i efterhand att jag inte tagit upp det förut, utan bara menat att göra det! Så kan det gå när huvudet är fullt av tankar ;)
Det var en insikt som slog mig efter att ha läst Kissing the Hag (recension kommer!). Boken handlar om de milt sagt mindre snygga aspekterna av kvinnlighet (vad nu det är). Och som vanligt började mina ömma punkter svida: "Jag är inte riktigt kvinnlig, inte så där som de andra, riktiga kvinnorna..." Tills jag kom på att så är det med de flesta tankar där vi känner oss utanför: det är vi själva som definierat oss själva som "inte som de andra". Det är vi själva som skapar muren. Det är jag själv som ut-definierat mig.
För att knyta an till förra inlägget, om beteckningar, så kan det också hänga ihop med hur vi definierar oss själva och "de andra". Vi kan tycka att vi minsann inte är som vissa eller gärna vilja associera oss med vissa. Vi är noga med att välja våra beteckningar. En del väljer att inte ställa sig under paraplytermen "pagan". En del är mycket noga med vad som ingår - och minsann inte - under deras valda term.
Själv känner jag stor andlig, existensiell, religiös samhörighet med personer i min närhet som sinsemellan använder väldigt olika beteckningar. Ibland funderar jag på att "döpa om" min stig bara för att kanske bli lika cool som de andra på den stigen! (Se inlägg på Ceriadwens blogg om identifikation.) Tills jag kommer på att det är ju inte en bra anledning. Vi har ju så mycket gemensamt ändå (framför allt vårt engagemang i den andliga stigen). Så som en liten slutkommentar vill jag kort förklara varför jag beskriver min stig som den druidiska (och inte, t. ex. Seden eller Wicca) även om vi egentligen har otroligt mycket gemensamt också. Inte för att definiera mig ifrån andra stigar, bara för att uttrycka att för mig kommer de viktigaste elementen samman under den beteckningen. Helt personligt och kanske ologiskt:
För att de källor (skriftliga) jag till stor del inspireras av är druidiska.
För att jag älskar träd.
För att Brigid är en keltisk gudinna.
För att jag inte ägnar mig åt "traditionell häxkonst", "spells" eller liknande.
För att filosofi är viktigt för mig.
Som sagt, det här är inte alls menat som att bygga en mur, utan tvärt om en övning i att se hur lika vi egentligen är, att vi behöver inte ut-definiera varandra, men också för att hylla vår individualitet, utforska det som gör oss egna också :) (Nu var jag väl PK? Fast jag menar det.)
Floreat!
neina
Det var en insikt som slog mig efter att ha läst Kissing the Hag (recension kommer!). Boken handlar om de milt sagt mindre snygga aspekterna av kvinnlighet (vad nu det är). Och som vanligt började mina ömma punkter svida: "Jag är inte riktigt kvinnlig, inte så där som de andra, riktiga kvinnorna..." Tills jag kom på att så är det med de flesta tankar där vi känner oss utanför: det är vi själva som definierat oss själva som "inte som de andra". Det är vi själva som skapar muren. Det är jag själv som ut-definierat mig.
*
För att knyta an till förra inlägget, om beteckningar, så kan det också hänga ihop med hur vi definierar oss själva och "de andra". Vi kan tycka att vi minsann inte är som vissa eller gärna vilja associera oss med vissa. Vi är noga med att välja våra beteckningar. En del väljer att inte ställa sig under paraplytermen "pagan". En del är mycket noga med vad som ingår - och minsann inte - under deras valda term.
Själv känner jag stor andlig, existensiell, religiös samhörighet med personer i min närhet som sinsemellan använder väldigt olika beteckningar. Ibland funderar jag på att "döpa om" min stig bara för att kanske bli lika cool som de andra på den stigen! (Se inlägg på Ceriadwens blogg om identifikation.) Tills jag kommer på att det är ju inte en bra anledning. Vi har ju så mycket gemensamt ändå (framför allt vårt engagemang i den andliga stigen). Så som en liten slutkommentar vill jag kort förklara varför jag beskriver min stig som den druidiska (och inte, t. ex. Seden eller Wicca) även om vi egentligen har otroligt mycket gemensamt också. Inte för att definiera mig ifrån andra stigar, bara för att uttrycka att för mig kommer de viktigaste elementen samman under den beteckningen. Helt personligt och kanske ologiskt:
För att de källor (skriftliga) jag till stor del inspireras av är druidiska.
För att jag älskar träd.
För att Brigid är en keltisk gudinna.
För att jag inte ägnar mig åt "traditionell häxkonst", "spells" eller liknande.
För att filosofi är viktigt för mig.
Som sagt, det här är inte alls menat som att bygga en mur, utan tvärt om en övning i att se hur lika vi egentligen är, att vi behöver inte ut-definiera varandra, men också för att hylla vår individualitet, utforska det som gör oss egna också :) (Nu var jag väl PK? Fast jag menar det.)
Floreat!
neina
måndag, april 25, 2011
Lästips angående beteckningar
På T. Thorn Coyles blogg skrev hon nyligen om "Paganism", "paganisms" i två avsnitt. Verkligen läsvärt, tänkvärt på detta tema.
Termen "pagan" används antingen som paraplyterm för flera olika rörelser (t. ex. - men inte bara - Wicca, Seden), eller helt enkelt för sig själv om utövaren har en eklektisk bas.
Jag använder termen "pagan" och "pagansk" förmodligen därför att jag kommer lite från det religionsvetenskapliga hållet och så definieras det där (oavsett vad utövarna tycker, så att säga). Och det har sina fördelar, som Thorn säger: på det stora hela är det viktigt att "stand up and be counted" (källa), och vi har ändå vissa saker gemensamt som det är till hjälp för oss att komma samman kring.
Samtidigt är det en lite felvisande term, som påpekats många gånger: det är lite en icke-term, en kristen definition egentligen. Att redan i sin religiösa beteckning anta en kristen term är kanske missvisande och att ge 'dem' rätt (tycker inte om att prata i termer av 'vi' och 'dem' men det är precis det som termen pagan leder till...). Å andra sidan finns hos många som identifierar sig som paganer en vilja att återta termen och ge den en positiv innebörd. Lite som "queer"-rörelsen.
Vad säger ni läsare?
Floreat!
neina
Termen "pagan" används antingen som paraplyterm för flera olika rörelser (t. ex. - men inte bara - Wicca, Seden), eller helt enkelt för sig själv om utövaren har en eklektisk bas.
Jag använder termen "pagan" och "pagansk" förmodligen därför att jag kommer lite från det religionsvetenskapliga hållet och så definieras det där (oavsett vad utövarna tycker, så att säga). Och det har sina fördelar, som Thorn säger: på det stora hela är det viktigt att "stand up and be counted" (källa), och vi har ändå vissa saker gemensamt som det är till hjälp för oss att komma samman kring.
Samtidigt är det en lite felvisande term, som påpekats många gånger: det är lite en icke-term, en kristen definition egentligen. Att redan i sin religiösa beteckning anta en kristen term är kanske missvisande och att ge 'dem' rätt (tycker inte om att prata i termer av 'vi' och 'dem' men det är precis det som termen pagan leder till...). Å andra sidan finns hos många som identifierar sig som paganer en vilja att återta termen och ge den en positiv innebörd. Lite som "queer"-rörelsen.
Vad säger ni läsare?
Floreat!
neina
tisdag, april 19, 2011
Existensberättigande
Känner du någonsin att du ifrågasätter ditt existensberättigande?
För det första är frågan lite fel, det krävs egentligen inte någon 'rätt' att existera - det gör man redan och det är inte mer med det! Men du förstår kanske vad jag menar, det här med att stundom kommer känslan av att fundera på vad man har här att göra.
Det kommer över mig ganska ofta just nu. Känner mig misstänkt, som en spion, när jag är i Sverige och hälsar på: "Vad gör du här, du som övergivit ditt land. Ska du inte stryka dig ur folkbokföringen också!" Känner mig som en inkräktare här: "Vad gör du här? Vi har inte ens jobb nog åt våra egna, än mindre åt utlänningar!" Har inte riktigt fått fotfäste i ett sammanhang - är inte 'riktigt' sjukgymnast, är inte 'riktig' professionell musiker, är inte 'riktig' pagan för jag ifrågasätter för mycket och luktar lite på sekulära frågor.
Det här är nog en nyttig situation. Om jag kan känna mig hemma här i världen även under dessa omständigheter, då har jag uppnått något :) För det är ju naturligtvis som jag sa i början, att det krävs ingen särskild rätt att existera, det gör man bara! Men ibland kan egot vilja ha lite bekräftelse, vilja ha en plats, vilja ha erkännande, vilja bli betryggad om att man är oersättlig...
Kanske är det nyttigare att fokusera på inte 'rätten' att existera men vad jag gör med min existens: att odla och vörda relationerna jag har på bästa sätt. Relationer med människor omkring mig (som jag skrivit förut, de är inte 'andra' människor om jag inte definierar dem som 'andra', de är människor jag kan känna samhörighet med). Relationer med platserna där jag befinner mig. Relationen med Jorden, med Himlen, Solen, Månen, Stjärnorna. Det sammanhanget faller jag aldrig ur.
Jorden bär. Alltid. Vi kan tappa fotfästet, men jorden är ändå under oss och tar emot och bär oss.
Det är mitt sammanhang.
Floreat!
neina
För det första är frågan lite fel, det krävs egentligen inte någon 'rätt' att existera - det gör man redan och det är inte mer med det! Men du förstår kanske vad jag menar, det här med att stundom kommer känslan av att fundera på vad man har här att göra.
Det kommer över mig ganska ofta just nu. Känner mig misstänkt, som en spion, när jag är i Sverige och hälsar på: "Vad gör du här, du som övergivit ditt land. Ska du inte stryka dig ur folkbokföringen också!" Känner mig som en inkräktare här: "Vad gör du här? Vi har inte ens jobb nog åt våra egna, än mindre åt utlänningar!" Har inte riktigt fått fotfäste i ett sammanhang - är inte 'riktigt' sjukgymnast, är inte 'riktig' professionell musiker, är inte 'riktig' pagan för jag ifrågasätter för mycket och luktar lite på sekulära frågor.
Det här är nog en nyttig situation. Om jag kan känna mig hemma här i världen även under dessa omständigheter, då har jag uppnått något :) För det är ju naturligtvis som jag sa i början, att det krävs ingen särskild rätt att existera, det gör man bara! Men ibland kan egot vilja ha lite bekräftelse, vilja ha en plats, vilja ha erkännande, vilja bli betryggad om att man är oersättlig...
Kanske är det nyttigare att fokusera på inte 'rätten' att existera men vad jag gör med min existens: att odla och vörda relationerna jag har på bästa sätt. Relationer med människor omkring mig (som jag skrivit förut, de är inte 'andra' människor om jag inte definierar dem som 'andra', de är människor jag kan känna samhörighet med). Relationer med platserna där jag befinner mig. Relationen med Jorden, med Himlen, Solen, Månen, Stjärnorna. Det sammanhanget faller jag aldrig ur.
Jorden bär. Alltid. Vi kan tappa fotfästet, men jorden är ändå under oss och tar emot och bär oss.
Det är mitt sammanhang.
Floreat!
neina
måndag, april 18, 2011
Pagan Federation Scotland - konferens
Var på min första paganska konferens i lördags: Pagan Federation Scotland som hölls i Edinburgh. Mycket intressant: jag träffade trevliga, pratglada personer, såg mer krossad sammet (särskilt mörklila) på en och samma gång än någonsin i mitt liv, var med på en mindre imponerande öppen ritual, hörde ett mycket bra föredrag av Vivianne Crowley samt var på en guidad meditation med henne och hennes man Chris Crowley, tittade på de olika stånden och vad de sålde (allt från vackra smycken till... plastdrakar). Gick på Pizza Hut (!!) och förde livliga diskussioner, innan vi återvände för att lyssna på kvällens konsert med Damh the Bard.
Vivianne Crowleys föredrag handlade om "The Cauldron and the Grail", om kittelns symbolik (återfödelse, omvandlande, skötet) och dess relation till graalen (sökandet, det vi mest vill uppnå). Trevligt nog, och passande nog, snöade hon inte in bara på Glastonbury, utan tog upp graal-legender och graal-platser från hela Europa (även i USA finns det graaler tydligen!). Hon och hennes man delar numera sin tid mellan London och - Bretagne. Så det var roligt att hon vigde en del av föredraget till att berätta om graal-legenderna från Bretagne, visade bilder m.m.
I meditationen som Vivianne och Chris ledde, ingick att ta ett föremål, symboliserande något vi behövde göra oss av med, och lägga det i en kittel. I bubblorna sedan skulle vi kunna släppa detta och se framtiden ta form, få någon förståelse för vägen framåt. Därefter fick vi föreställa oss att vi drack ur ett föremål, en graal, och fick styrka och mod att gå den vägen framåt. När jag först såg föremålet som jag skulle göra mig av med - ett snäckskal - blev jag förvånad. Jag har inga särskilda anknytningar till snäckskal eller havet, de symboliserar inget särskilt för mig. När det slog mig vad det var, började tårarna rinna. Och i bubblorna i kitteln när jag släppt snäckan såg jag ingenting. Kände ingen lättnad, såg inte vägen framåt. Och jag vet, att det är precis så det är just nu.
Just nu i livet försöker jag anpassa mig till livet efter studierna, komma in på arbetsmarknaden, försöka reda upp mitt liv, ekonomin, bygga ett fundament för framtiden. Och det skrämmer mig, jag känner mig borttappad, har faktiskt ingen reda i dessa stora frågor. Det är dags att skapa min framtid, inte bara bli ledd (genom utbildningar, av föräldrar). Men har jag styrkan? Vet jag hur jag ska göra?? (Visserligen har jag fått jobb, men det är ett sommarvikariat i Sverige. Förhoppningsvis förbättrar det mina chanser att få ett jobb här.)
Hela konferensen förstärkte de frågor jag just nu jobbar med för mig själv: Vad håller jag på med och varför? Jag känner mig full av mjo och njä. Teorin håller jag med om - en pagansk/druidisk filosofi. Praktiken, så som jag sett den nu känns mera njä. Vad är meningsfulla uttryck för det som brinner i mitt hjärta? I nuläget känns extatiska bretonska danser mer religiöst för mig än en utomhusritual där vi trampar runt i otakt, hör inte vad talarna säger, har väldigt olika idéer om vad som är rituell klädsel. Jag söker inte efter svaren i det förflutna, vill inte klä ut mig i pseudomedeltida kläder. Jag söker efter vägen framåt och frågar efter vad som är meningsfullt idag.
Dagens avslut, konserten med Damh the Bard, imponerade stort! Hans sceniska närvaro och underhållande presentationer charmade mig totalt. För att inte tala om att han är en rackarns duktig musiker! Hans låt "Green and Grey" talade mest till mig, just för att den är lite mer poetisk och mindre 'förklarande' än hans andra texter kan vara. Och så var det roligt att vi uppmuntrades att sjunga med av hjärtans lust! :D
Nu är det vår, det rör på sig: det kommer fler skriverier, inspirerade av samtal under harpfestivalen (jo, vi kom in på filosofi), inspirerade av boken jag läser om (Divine Beauty av John O'Donohue), inspirerade av Livet.
Floreat!
neina
Vivianne Crowleys föredrag handlade om "The Cauldron and the Grail", om kittelns symbolik (återfödelse, omvandlande, skötet) och dess relation till graalen (sökandet, det vi mest vill uppnå). Trevligt nog, och passande nog, snöade hon inte in bara på Glastonbury, utan tog upp graal-legender och graal-platser från hela Europa (även i USA finns det graaler tydligen!). Hon och hennes man delar numera sin tid mellan London och - Bretagne. Så det var roligt att hon vigde en del av föredraget till att berätta om graal-legenderna från Bretagne, visade bilder m.m.
I meditationen som Vivianne och Chris ledde, ingick att ta ett föremål, symboliserande något vi behövde göra oss av med, och lägga det i en kittel. I bubblorna sedan skulle vi kunna släppa detta och se framtiden ta form, få någon förståelse för vägen framåt. Därefter fick vi föreställa oss att vi drack ur ett föremål, en graal, och fick styrka och mod att gå den vägen framåt. När jag först såg föremålet som jag skulle göra mig av med - ett snäckskal - blev jag förvånad. Jag har inga särskilda anknytningar till snäckskal eller havet, de symboliserar inget särskilt för mig. När det slog mig vad det var, började tårarna rinna. Och i bubblorna i kitteln när jag släppt snäckan såg jag ingenting. Kände ingen lättnad, såg inte vägen framåt. Och jag vet, att det är precis så det är just nu.
Just nu i livet försöker jag anpassa mig till livet efter studierna, komma in på arbetsmarknaden, försöka reda upp mitt liv, ekonomin, bygga ett fundament för framtiden. Och det skrämmer mig, jag känner mig borttappad, har faktiskt ingen reda i dessa stora frågor. Det är dags att skapa min framtid, inte bara bli ledd (genom utbildningar, av föräldrar). Men har jag styrkan? Vet jag hur jag ska göra?? (Visserligen har jag fått jobb, men det är ett sommarvikariat i Sverige. Förhoppningsvis förbättrar det mina chanser att få ett jobb här.)
Hela konferensen förstärkte de frågor jag just nu jobbar med för mig själv: Vad håller jag på med och varför? Jag känner mig full av mjo och njä. Teorin håller jag med om - en pagansk/druidisk filosofi. Praktiken, så som jag sett den nu känns mera njä. Vad är meningsfulla uttryck för det som brinner i mitt hjärta? I nuläget känns extatiska bretonska danser mer religiöst för mig än en utomhusritual där vi trampar runt i otakt, hör inte vad talarna säger, har väldigt olika idéer om vad som är rituell klädsel. Jag söker inte efter svaren i det förflutna, vill inte klä ut mig i pseudomedeltida kläder. Jag söker efter vägen framåt och frågar efter vad som är meningsfullt idag.
Dagens avslut, konserten med Damh the Bard, imponerade stort! Hans sceniska närvaro och underhållande presentationer charmade mig totalt. För att inte tala om att han är en rackarns duktig musiker! Hans låt "Green and Grey" talade mest till mig, just för att den är lite mer poetisk och mindre 'förklarande' än hans andra texter kan vara. Och så var det roligt att vi uppmuntrades att sjunga med av hjärtans lust! :D
Nu är det vår, det rör på sig: det kommer fler skriverier, inspirerade av samtal under harpfestivalen (jo, vi kom in på filosofi), inspirerade av boken jag läser om (Divine Beauty av John O'Donohue), inspirerade av Livet.
Floreat!
neina
Harpfestival i Edinburgh
*pust*
Så var den Stora Händelsen över. I månader hade jag sett fram emot, med skräckblandad förtjusning, harpfestivalen i Edinburgh i år. Den hade vuxit bortom alla proportioner i mitt huvud... ("Tänk om hon är där..." "Vad ska folk tycka om mig som svansar här jämt fastän jag inte spelar harpa..." "Nu ska jag minsann visa alla vad jag går för på konserten!", "Det här blir min chans att vinna existensberättigande", "Kommer alla tjejer jaga efter honom igen?") Som om mitt vara eller icke-vara hängde på den där konserten vi skulle spela.
För det första hade vi inte övat tillräckligt (bandet, då, inte harpisten och jag). Trots att jag fick missa min brorsdotters välkomstceremoni för att stanna här och öva. Men veckan innan festivalen fick harpisten svåra problem med höger axel, så till den grad att han inte förmådde lyfta armen alls. Det såg mörkt ut för den stora triumfkonserten. Jag fick därmed komma ner på jorden och acceptera att detta var varken början eller slutet på min musikaliska karriär, om det skulle bli så att vi fick ställa in. Faktiskt kände jag lättnad.
Efter en kortisonspruta i axeln började funktionen komma tillbaka något lite i armen, och han hade övat in sina två konserter med mestadels vänster hand ("Vaddå, det går väl bra att spela båda händerna med vänster?"), plus att vi nu hade ganska mycket skoj att säga på scen :) "Nu tror några kanske att ni ska få halva priset på konserten..." etc. Det blev hur bra som helst! Vi fick till och med en fyrstjärnig recension i en posh tidning, av en hård recensent!
Det bästa var att jag fick mig en knäpp på näsan, fick komma ner på jorden, fick helt enkelt slappna av och ta saker som de kommer. Och att jag jobbat mycket på sången och presentation inför detta, vilket gav resultat.
Det är alltid speciellt att vara tillbaka där, på festivalen där han och jag träffades för första gången... Mamma var också där med ett gäng av sina elever, massor av gamla och nya vänner, sena kvällar med sessions då alla bara sitter och spelar tillsammans, fantastiska konserter (det mäktiga ljudet av en elektroharpa vars bas vibrerar ända in i benmärgen...), till och med lite bretonsk dans! Mmm, jag är trött och nöjd! Nu full fart framåt mot kommande spelningar!
Floreat!
neina
Så var den Stora Händelsen över. I månader hade jag sett fram emot, med skräckblandad förtjusning, harpfestivalen i Edinburgh i år. Den hade vuxit bortom alla proportioner i mitt huvud... ("Tänk om hon är där..." "Vad ska folk tycka om mig som svansar här jämt fastän jag inte spelar harpa..." "Nu ska jag minsann visa alla vad jag går för på konserten!", "Det här blir min chans att vinna existensberättigande", "Kommer alla tjejer jaga efter honom igen?") Som om mitt vara eller icke-vara hängde på den där konserten vi skulle spela.
För det första hade vi inte övat tillräckligt (bandet, då, inte harpisten och jag). Trots att jag fick missa min brorsdotters välkomstceremoni för att stanna här och öva. Men veckan innan festivalen fick harpisten svåra problem med höger axel, så till den grad att han inte förmådde lyfta armen alls. Det såg mörkt ut för den stora triumfkonserten. Jag fick därmed komma ner på jorden och acceptera att detta var varken början eller slutet på min musikaliska karriär, om det skulle bli så att vi fick ställa in. Faktiskt kände jag lättnad.
Efter en kortisonspruta i axeln började funktionen komma tillbaka något lite i armen, och han hade övat in sina två konserter med mestadels vänster hand ("Vaddå, det går väl bra att spela båda händerna med vänster?"), plus att vi nu hade ganska mycket skoj att säga på scen :) "Nu tror några kanske att ni ska få halva priset på konserten..." etc. Det blev hur bra som helst! Vi fick till och med en fyrstjärnig recension i en posh tidning, av en hård recensent!
Det bästa var att jag fick mig en knäpp på näsan, fick komma ner på jorden, fick helt enkelt slappna av och ta saker som de kommer. Och att jag jobbat mycket på sången och presentation inför detta, vilket gav resultat.
Det är alltid speciellt att vara tillbaka där, på festivalen där han och jag träffades för första gången... Mamma var också där med ett gäng av sina elever, massor av gamla och nya vänner, sena kvällar med sessions då alla bara sitter och spelar tillsammans, fantastiska konserter (det mäktiga ljudet av en elektroharpa vars bas vibrerar ända in i benmärgen...), till och med lite bretonsk dans! Mmm, jag är trött och nöjd! Nu full fart framåt mot kommande spelningar!
Floreat!
neina
tisdag, mars 29, 2011
Vad är ett dop?
Lilla brorsdottern ska ha namngivningsceremoni i helgen. Det blev visst en tagg i tassen på mamma, att tösen inte ska ha ett kristet dop. Många tankar kring detta:
Vad är ett [kristet] dop? Det är väl att barnet välkomnas in i guds familj? Och är flickebarnet inte redan välkomnat hos en eventuell gudom?! I så fall är ceremonin bara till för oss andra; ett sätt att markera hur vi bryr oss, vilka som finns runtom henne, att hon är särskilt älskad och välkommen. Och om 'dop' enbart är en ritual för oss i omgivningen, ja då spelar det väl ingen roll om hon inte har ett kristet dop?
I diskussionen försökte jag trycka på att barnet REDAN ÄR välkomnat i [en eventuell] guds familj, samt att ritualer är mest till för oss vuxna - OCH att det ju inte vore helt ärligt av föräldrarna att ha ett kristet dop när de vet att de inte tänker följa en strikt kristen uppfostran.
Diskussionerna ledde vidare till frustration om varför hon (mamma) inte kunde uttrycka sin tro på ett sätt att någon höll med eller förstod... Vi kom också in på att sökandet efter Sanningen måste fortgå. Att det måste bli olika svar för olika personer: Vi kan inte ha samma livsfilosofi som våra föräldrar, för vi har inte haft samma erfarenheter...
Älskade mamma. Älskade syskonbarn.
Må ni hitta er egen stig i livet, må ni känna frid.
Floreat!
neina
Vad är ett [kristet] dop? Det är väl att barnet välkomnas in i guds familj? Och är flickebarnet inte redan välkomnat hos en eventuell gudom?! I så fall är ceremonin bara till för oss andra; ett sätt att markera hur vi bryr oss, vilka som finns runtom henne, att hon är särskilt älskad och välkommen. Och om 'dop' enbart är en ritual för oss i omgivningen, ja då spelar det väl ingen roll om hon inte har ett kristet dop?
I diskussionen försökte jag trycka på att barnet REDAN ÄR välkomnat i [en eventuell] guds familj, samt att ritualer är mest till för oss vuxna - OCH att det ju inte vore helt ärligt av föräldrarna att ha ett kristet dop när de vet att de inte tänker följa en strikt kristen uppfostran.
Diskussionerna ledde vidare till frustration om varför hon (mamma) inte kunde uttrycka sin tro på ett sätt att någon höll med eller förstod... Vi kom också in på att sökandet efter Sanningen måste fortgå. Att det måste bli olika svar för olika personer: Vi kan inte ha samma livsfilosofi som våra föräldrar, för vi har inte haft samma erfarenheter...
Älskade mamma. Älskade syskonbarn.
Må ni hitta er egen stig i livet, må ni känna frid.
Floreat!
neina
Vårdagjämning i Paris
Vårdagjämningen 2011 firades i Paris, då vi var där för en konsert på söndagkvällen.
Fullmånen, den största på två decennier, höll hov på lördagen; direkt när vi ankom kände jag migränen. Lördag kväll låg jag pall. Månen - jag älskar den, men den kan ibland orsaka systemfel hos mig.
Söndagen var strålande vacker! Vi välkomnades väl inför workshop (som han höll i) och konsert. Jag förvånades över att jag vågade tala franska :) och promenerade mig i kvarteren - hittade en brocante i närheten vars bästa sevärdhet var den pratsamme farbrorn som höll i butiken! Efter lunch och eftermiddagsworkshop kom konserten: det känns verkligen värdefullt och meningsfullt att få möjlighet att sjunga de skandinaviska folkmelodierna för en intresserad publik. Att få dela med sig av de samtidigt vemodiga och extatiska melodierna... känna hur personerna dricker varje ton. Då känner jag verkligen betydelsen av "det är inte bara upp till mig" - jag måste låta musiken tala. Det är inte jag som presterar.
Efter möten med deltagare på måndagen, och i korrespondens efteråt, har det framkommit att flera börjar hitta vägen att det handlar först om hur du är i dig själv och i din kropp, därefter om musik, eller uppträdande, eller något annat. Att hitta sitt centrum, harmonin mellan intellekt och fantasi, mellan hjärta och förnuft. Att det perfekterade utövandet av musik kan vara för musikens skull, men kanske också som uttryck för den druidiska stigen: att följa sin sanning.
Särskilt roligt var det att ha kommit igång med sången igen i alla fall!
Hoppas att ni hade det finfint på vårdagjämningen!
Floreat!
neina
söndag, mars 13, 2011
Artikel på samma teman
Så lustigt, bara ett par dagar efter att jag skrev inlägget där jag i korthet beskriver mina tankar i vissa stora frågor - hittade jag en artikel av Emma Restall Orr med samma teman! Inte helt oväntat är våra idéer liknande på många punkter (hon är en av mina favoritförfattare), även om vi kommit dithän på olika stigar. Jag rekommenderar varmt att gå till hennes hemsida, ladda ner artikeln, och njuta av lite stimulerande läsning!
Floreat!
neina
P. S. På sidan som länken tar dig till, scrolla ner till där du kan ladda ner "articles". Det är den som heter "AnimismAnarchy.pdf".
Floreat!
neina
P. S. På sidan som länken tar dig till, scrolla ner till där du kan ladda ner "articles". Det är den som heter "AnimismAnarchy.pdf".
måndag, mars 07, 2011
Dåligt Resonerat
Läste en artikel på nätet av en rabbin som tyckte sig ha skrivit en ganska fiffig artikel som gav "A Reasonable Argument for God's Existence". Den var faktiskt riktigt dåligt skriven. Det skrämmande är att den luktade som en sådan artikel som de redan frälsta tycker är väldigt sofistikerad. Jag fräste och tänkte, hur kan sånt här få lov att publiceras? Finns det inte någon som har som jobb (t. ex. en redaktör) att kolla så det som kommer ut är vettigt?
Jag är inte emot att folk är religiösa - jag är själv djupt engagerad i min religion! Men jag motsätter mig å det starkaste dåliga resonemang och felaktigt representerade fakta (läs: påhitt). Och dåligt resonerat blir det så fort teisterna ger sig in på att "bevisa" deras Guds existens. (De paganska traditioner jag känner till har inte detta problem eftersom de/vi inte ger sig in i den leken.) Författaren tog t. ex. upp den lastgamla analogin om "Hur kan RNA ha uppkommit i så perfekta sekvenser genom slumpen? Det är som att kasta ut alfapet-brickor på gräsmattan och se bokstäverna forma en mening ur Shakespeare."
Det här är fel på så många punkter. Ingen hävdar väl att livet uppkom genom slump? De teorier vi har nu om livets uppkomst handlar ju om att beståndsdelarna betedde sig enligt fysikens och kemins regler? Slumpen kommer in i bilden först långt senare, när arter börjar uppvisa variation. Men de kristna jag talat med, och ledarna på mitt egen konfaläger också dessutom, tycker att det här är ett jättebra argument. *suck* Vi kan visst det diskutera deras Guds vara eller icke-vara, men då får de veta vad de talar om.
Men det bästa/värsta var ändå slutklämmen, det stycke där han skulle driva hem sin poäng:
"I posit to you that all the evidence points, in an obvious and inextricable way, to a supernatural explanation for the origin of life. If there are no known naturalistic explanations and the likelihood that "chance" played any role is wildly minute, then it is a perfectly reasonable position to take that a conscious super-intelligence (that some of us call God) was the architect of life on this planet. Everyone agrees to the appearance of design. It is illogical to assume its non-design in the absence of evidence to the contrary." [källa]
Nu ska jag peta i ord, därför ord betyder något. Supernatural kan genom sin blotta definition ('utanför det naturliga') inte pekas på av några evidence alls. De bevis han åberopar kommer från en vetenskap som har som grundregel att enbart befatta sig med det inom den observerbara verkligheten - inom naturen.
Christopher Hitchens har sagt att religion är farligt därför att de någonstans inbegriper "surrender of reason"*. Jag har som sagt inget emot religion, men dåligt resonerande är farligt, och det är därför jag blir så uppeldad över en sådan här artikel. Vad säger ni?
Floreat!
neina
*Sett i The Four Horsemen. Där finns mycket att fundera på!
Jag är inte emot att folk är religiösa - jag är själv djupt engagerad i min religion! Men jag motsätter mig å det starkaste dåliga resonemang och felaktigt representerade fakta (läs: påhitt). Och dåligt resonerat blir det så fort teisterna ger sig in på att "bevisa" deras Guds existens. (De paganska traditioner jag känner till har inte detta problem eftersom de/vi inte ger sig in i den leken.) Författaren tog t. ex. upp den lastgamla analogin om "Hur kan RNA ha uppkommit i så perfekta sekvenser genom slumpen? Det är som att kasta ut alfapet-brickor på gräsmattan och se bokstäverna forma en mening ur Shakespeare."
Det här är fel på så många punkter. Ingen hävdar väl att livet uppkom genom slump? De teorier vi har nu om livets uppkomst handlar ju om att beståndsdelarna betedde sig enligt fysikens och kemins regler? Slumpen kommer in i bilden först långt senare, när arter börjar uppvisa variation. Men de kristna jag talat med, och ledarna på mitt egen konfaläger också dessutom, tycker att det här är ett jättebra argument. *suck* Vi kan visst det diskutera deras Guds vara eller icke-vara, men då får de veta vad de talar om.
Men det bästa/värsta var ändå slutklämmen, det stycke där han skulle driva hem sin poäng:
"I posit to you that all the evidence points, in an obvious and inextricable way, to a supernatural explanation for the origin of life. If there are no known naturalistic explanations and the likelihood that "chance" played any role is wildly minute, then it is a perfectly reasonable position to take that a conscious super-intelligence (that some of us call God) was the architect of life on this planet. Everyone agrees to the appearance of design. It is illogical to assume its non-design in the absence of evidence to the contrary." [källa]
Nu ska jag peta i ord, därför ord betyder något. Supernatural kan genom sin blotta definition ('utanför det naturliga') inte pekas på av några evidence alls. De bevis han åberopar kommer från en vetenskap som har som grundregel att enbart befatta sig med det inom den observerbara verkligheten - inom naturen.
Christopher Hitchens har sagt att religion är farligt därför att de någonstans inbegriper "surrender of reason"*. Jag har som sagt inget emot religion, men dåligt resonerande är farligt, och det är därför jag blir så uppeldad över en sådan här artikel. Vad säger ni?
Floreat!
neina
*Sett i The Four Horsemen. Där finns mycket att fundera på!
Bokhyllan, Tillhörighet
Två korta teman i denna post:
Bokhyllan: Pratade en lång härlig stund med Tsibele igår! Hon är så vis. Bland annat dryftade vi det här att jag just nu genomgår en inventering (long overdue) av min religion. Jag har sett att jag nu är ganska långt från där jag en gång var när jag började identifiera mig som pagan och aktivt praktisera. Om min religion är en bokhylla och innehållet är böckerna, så har jag gallrat ganska kraftigt bland innehållet - utan att fylla på. Här finns frihet, och potential.
Tillhörighet: På väg hem ikväll efter träningen kände jag mig ganska ensam på de tysta gatorna. Även på träningen är jag ensam (fast det är mest skönt) bland klungor av pratsamma tjejer och kvinnor. På gatan gick jag förbi en och annan, tittade in genom några upplysta fönster. Känner mig inte tillhörande här. Det finns faktiskt kulturskillnader även inom västvärlden. Försökte påminna mig om att jag visst det har halva min kulturella bakgrund från den engelskspråkiga världen. Men det hjälps inte: jag känner mig inte som fisken i vattnet i kulturen, estetiken, arkitekturen, här.
Tänkte då på min samhörighet med Livet, med naturen, med alla medvarelser. Då kändes det genast bättre, och jag kände mig inte ensam längre.
Floreat!
neina
Bokhyllan: Pratade en lång härlig stund med Tsibele igår! Hon är så vis. Bland annat dryftade vi det här att jag just nu genomgår en inventering (long overdue) av min religion. Jag har sett att jag nu är ganska långt från där jag en gång var när jag började identifiera mig som pagan och aktivt praktisera. Om min religion är en bokhylla och innehållet är böckerna, så har jag gallrat ganska kraftigt bland innehållet - utan att fylla på. Här finns frihet, och potential.
Tillhörighet: På väg hem ikväll efter träningen kände jag mig ganska ensam på de tysta gatorna. Även på träningen är jag ensam (fast det är mest skönt) bland klungor av pratsamma tjejer och kvinnor. På gatan gick jag förbi en och annan, tittade in genom några upplysta fönster. Känner mig inte tillhörande här. Det finns faktiskt kulturskillnader även inom västvärlden. Försökte påminna mig om att jag visst det har halva min kulturella bakgrund från den engelskspråkiga världen. Men det hjälps inte: jag känner mig inte som fisken i vattnet i kulturen, estetiken, arkitekturen, här.
Tänkte då på min samhörighet med Livet, med naturen, med alla medvarelser. Då kändes det genast bättre, och jag kände mig inte ensam längre.
Floreat!
neina
söndag, mars 06, 2011
Första Mootet
Så har jag varit på första mootet här i min nya hemstad. Det var en positiv överraskning på många sätt: Det var på ett loft i en pub, så vi hade gott om egen plats och lagom ljudnivå, utan att det kändes instängt och för privat; Det var välorganiserat, där fanns en person som höll en presentation och lite frågestund efteråt, sedan presenterade sig alla kort, innan vi nya fick presentera oss; Vi blev väl bemötta och flera stycken kom för att prata med oss nya trots att de hade mycket att prata om sinsemellan; Vi fick gott om information om hur vi kunde kontakta organisatörerna, tips på kommande moots och events (PF-konferens i April, t. ex.). Upplyftande!
Efter kvällen fick jag också mycket att tänka på - så klart! - i frågor om paganism, vilka namn vi använder, hur vi framstår eller vill framstå. Vad enar oss, vilka skillnader finns - helt enkelt den eviga frågan om vad 'vi' är, hur mycket vi egentligen har gemensamt och inte. För mig personligen väckte det frågan om vilka diskussioner är jag uttråkad av, vilka diskussioner leder någonvart, vilka diskussioner är jag passionerad i?
Nu har jag lyxen av att redan umgås med roliga, intelligenta [för enkelhets skull låt oss säga] paganer som redan tycker likadant som jag i de flesta frågor. Så jag är inte lika driven nu, som förut när jag kände mig mer ensam och oerfaren, att söka upp en pagansk diskussion. Samtidigt vill jag inte stagnera utan lär mig mycket i samtal med andra. Det gäller nog att lära sig vilka diskussioner som är givande - att ställa rätt frågor helt enkelt! Att inte låta det stanna vid "vad/hur praktiserar du?".
Definitivt blir det fler besök! Om inte annat så för att röra om i grytan, det brukar jag kunna göra. ;)
Floreat!
neina
Efter kvällen fick jag också mycket att tänka på - så klart! - i frågor om paganism, vilka namn vi använder, hur vi framstår eller vill framstå. Vad enar oss, vilka skillnader finns - helt enkelt den eviga frågan om vad 'vi' är, hur mycket vi egentligen har gemensamt och inte. För mig personligen väckte det frågan om vilka diskussioner är jag uttråkad av, vilka diskussioner leder någonvart, vilka diskussioner är jag passionerad i?
Nu har jag lyxen av att redan umgås med roliga, intelligenta [för enkelhets skull låt oss säga] paganer som redan tycker likadant som jag i de flesta frågor. Så jag är inte lika driven nu, som förut när jag kände mig mer ensam och oerfaren, att söka upp en pagansk diskussion. Samtidigt vill jag inte stagnera utan lär mig mycket i samtal med andra. Det gäller nog att lära sig vilka diskussioner som är givande - att ställa rätt frågor helt enkelt! Att inte låta det stanna vid "vad/hur praktiserar du?".
Definitivt blir det fler besök! Om inte annat så för att röra om i grytan, det brukar jag kunna göra. ;)
Floreat!
neina
torsdag, mars 03, 2011
I korthet - eller Diskussionsunderlag
Jag lovade att inte gömma mig bakom frågor, utan att klargöra mina ståndpunkter i vissa frågor. De stora frågorna till och med. Vissa saker kan jag dock inte uttala mig om, vissa saker skulle kunna utbroderas länge, vissa uppfattningar jag beskriver kommer att ändras. Se det som ett diskussionsunderlag! (Det gör jag...)
Världen
Det finns inget utöver det naturliga. Det finns inget "övernaturligt". Världen är så enormt komplex och fascinerande ändå!
Gudarna
Som jag erfarit dem är de ansamlingar av energi, eller karaktärer - Förstärkningar av ett visst fenomen/energi/personlighet/naturformation. Till exempel Vind, Lust, Självständighet, Räv, Krig, Flod.
Hur kan energi ansamlas eller fokuseras till att bli en gudom eller energi? (Och hur mycket energi är tillräckligt för att kvalificeras som gudom till skillnad från 'knytt' eller 'natur-ande'? Det är en annan fråga.) Tänk på en sådan sak som group mind, en energi som är enormt stark och inflytelserik; det är just en ansamling av all energi hos gruppen men som också blivit så stark att den börjar leva sitt eget liv och kan ha verkan på riktigt.
Evigt Liv
Vi 'lever' för evigt eftersom allt vi gör har konsekvenser i det oändliga. Men betänk också att du själv är kommen ur detta hav av det föregångna, du själv är en konsekvens av allt som varit...
En enskild själ eller personlighet kan jag inte uttala mig om.
Verkligheten
Så kallat rationella, eller vetenskapliga, förklaringsmodeller tar inte förklaringen från början - de gör förutsättningar och sätter upp premisser innan innehållet kommer. T. ex. "Endast det vi kan mäta med vetenskapliga metoder existerar."
För det första blir det ett cirkelresonemang, eftersom vetenskapen bara utformar mätinstrument för det den själv kan tänka sig existerar. För det andra är detta inte filosofiskt hållbart, då de inte tagit itu med frågorna "Finns något över huvud taget", "Vad kan vi uppfatta", "Uppfattar vi det korrekt - och hur vet vi i så fall det".
Det finns hos vetenskapen en ganska pragmatisk inställning till åtminstone den tredje frågan, nämligen att vi kan inte veta men vår erfarenhet säger oss att det brukar vara så, och det är gott nog. Och visst är det praktiskt, jag älskar vetenskap - jag uppskattar alla framsteg inom medicin och teknologi!
Min enda lilla poäng är att förklaringsmodellen om verkligheten -för mig- inte är filosofiskt hållbar.
Apropå vetenskap måste jag passa på att hylla verksamhetens metoder - trots allt! Även om jag inte håller med om förklaringsmodellens början, måste jag beundra metoden: att testa, att låta andra oberoende testa, att ständigt ifrågasätta, att sporras av själva ifrågasättandet, att bli glad över att motbevisas om det betyder att nästa teori är bättre!
Tro
Jag tror inte. Jag erfar - och försöker att inte övertolka vad jag erfar! (Obs! Jag är medveten om att detta är ett oerhört ohållbart påstående. Jobbar på det.)
Ritual och ceremonier
Vi behöver dessa, om de så är sekulära. De befäster händelser, de hjälper oss markera och bearbeta livshändelser och årets gång - de befäster vår relation med omgivningen (och med oss själva!) och med naturen.
Religiösa ceremonier -rätt utförda (jag vet inte hur) - är viktiga uttrycksmedel, processer. De möjliggör bonding: med Naturen, med gudarna, med varandra, vilket är sak samma egentligen.
Druidism
För mig handlar det om den filosofiska aspekten av druidism. Med filosofisk menar jag mer i ordets mer akademiska bemärkelse: ett sätt att ställa relevanta frågor kring livet och dess förhållanden, vad vi upplever, vad vi menar med vissa utsagor, vad som är ett meningsfullt liv, et c. Men framför allt sökandet efter det som är Sant - utan undanflykter, utan luftslott, utan snuttefiltar.
Ibland innebär detta att jag petar i ord - därför att orden betyder något!
Religion
Det religiösa - Numinösa! - för mig kommer ur livet självt, av att passionerat dyka in i och leva livet, inte titta på det som en film (eller berätta om sitt liv för sig själv som en film, vilket är skrämmande vanligt). Att ge tillbaka både substantiellt och symboliskt.
Paganism
Helt personligt: Paganism är det ramverk där dessa meningsfulla ceremonier utövas, inom vilket den filosofiska druidismen finns, och där det religiösa, Numinösa, får uttryck!
Jag går absolut inte in på vad paganism skulle vara för alla andra, subgrupper eller associerade benämningar, eller vad paganism borde vara, eller några andra sådana diskussioner. Det vill vi ju hellre höra från de där 'alla andra'! ;)
Det är min innerliga förhoppning att dessa tankar utvecklas och förändras, inte för att jag är tveksam till dem, utan för att det är livets gång, att utvecklas. Jag vill inte råka ut för andligt nageltrång. Jag vill inte ha snuttefiltar - bekväma föreställningar som inte ifrågasätts.
Med varje ny erfarenhet får vi anledning att se över om vi fortfarande tycker som vi gjorde förut. Vad spännande!*
Här finns också många saker att återvända till. Kommentera gärna!
Floreat!
neina
*Detta kan jag säga trots jobbiga livshändelser där allt jag trodde var sant och säkert ställdes på ända.
Världen
Det finns inget utöver det naturliga. Det finns inget "övernaturligt". Världen är så enormt komplex och fascinerande ändå!
Gudarna
Som jag erfarit dem är de ansamlingar av energi, eller karaktärer - Förstärkningar av ett visst fenomen/energi/personlighet/naturformation. Till exempel Vind, Lust, Självständighet, Räv, Krig, Flod.
Hur kan energi ansamlas eller fokuseras till att bli en gudom eller energi? (Och hur mycket energi är tillräckligt för att kvalificeras som gudom till skillnad från 'knytt' eller 'natur-ande'? Det är en annan fråga.) Tänk på en sådan sak som group mind, en energi som är enormt stark och inflytelserik; det är just en ansamling av all energi hos gruppen men som också blivit så stark att den börjar leva sitt eget liv och kan ha verkan på riktigt.
Evigt Liv
Vi 'lever' för evigt eftersom allt vi gör har konsekvenser i det oändliga. Men betänk också att du själv är kommen ur detta hav av det föregångna, du själv är en konsekvens av allt som varit...
En enskild själ eller personlighet kan jag inte uttala mig om.
Verkligheten
Så kallat rationella, eller vetenskapliga, förklaringsmodeller tar inte förklaringen från början - de gör förutsättningar och sätter upp premisser innan innehållet kommer. T. ex. "Endast det vi kan mäta med vetenskapliga metoder existerar."
För det första blir det ett cirkelresonemang, eftersom vetenskapen bara utformar mätinstrument för det den själv kan tänka sig existerar. För det andra är detta inte filosofiskt hållbart, då de inte tagit itu med frågorna "Finns något över huvud taget", "Vad kan vi uppfatta", "Uppfattar vi det korrekt - och hur vet vi i så fall det".
Det finns hos vetenskapen en ganska pragmatisk inställning till åtminstone den tredje frågan, nämligen att vi kan inte veta men vår erfarenhet säger oss att det brukar vara så, och det är gott nog. Och visst är det praktiskt, jag älskar vetenskap - jag uppskattar alla framsteg inom medicin och teknologi!
Min enda lilla poäng är att förklaringsmodellen om verkligheten -för mig- inte är filosofiskt hållbar.
Apropå vetenskap måste jag passa på att hylla verksamhetens metoder - trots allt! Även om jag inte håller med om förklaringsmodellens början, måste jag beundra metoden: att testa, att låta andra oberoende testa, att ständigt ifrågasätta, att sporras av själva ifrågasättandet, att bli glad över att motbevisas om det betyder att nästa teori är bättre!
Tro
Jag tror inte. Jag erfar - och försöker att inte övertolka vad jag erfar! (Obs! Jag är medveten om att detta är ett oerhört ohållbart påstående. Jobbar på det.)
Ritual och ceremonier
Vi behöver dessa, om de så är sekulära. De befäster händelser, de hjälper oss markera och bearbeta livshändelser och årets gång - de befäster vår relation med omgivningen (och med oss själva!) och med naturen.
Religiösa ceremonier -rätt utförda (jag vet inte hur) - är viktiga uttrycksmedel, processer. De möjliggör bonding: med Naturen, med gudarna, med varandra, vilket är sak samma egentligen.
Druidism
För mig handlar det om den filosofiska aspekten av druidism. Med filosofisk menar jag mer i ordets mer akademiska bemärkelse: ett sätt att ställa relevanta frågor kring livet och dess förhållanden, vad vi upplever, vad vi menar med vissa utsagor, vad som är ett meningsfullt liv, et c. Men framför allt sökandet efter det som är Sant - utan undanflykter, utan luftslott, utan snuttefiltar.
Ibland innebär detta att jag petar i ord - därför att orden betyder något!
Religion
Det religiösa - Numinösa! - för mig kommer ur livet självt, av att passionerat dyka in i och leva livet, inte titta på det som en film (eller berätta om sitt liv för sig själv som en film, vilket är skrämmande vanligt). Att ge tillbaka både substantiellt och symboliskt.
Paganism
Helt personligt: Paganism är det ramverk där dessa meningsfulla ceremonier utövas, inom vilket den filosofiska druidismen finns, och där det religiösa, Numinösa, får uttryck!
Jag går absolut inte in på vad paganism skulle vara för alla andra, subgrupper eller associerade benämningar, eller vad paganism borde vara, eller några andra sådana diskussioner. Det vill vi ju hellre höra från de där 'alla andra'! ;)
Det är min innerliga förhoppning att dessa tankar utvecklas och förändras, inte för att jag är tveksam till dem, utan för att det är livets gång, att utvecklas. Jag vill inte råka ut för andligt nageltrång. Jag vill inte ha snuttefiltar - bekväma föreställningar som inte ifrågasätts.
Med varje ny erfarenhet får vi anledning att se över om vi fortfarande tycker som vi gjorde förut. Vad spännande!*
Här finns också många saker att återvända till. Kommentera gärna!
Floreat!
neina
*Detta kan jag säga trots jobbiga livshändelser där allt jag trodde var sant och säkert ställdes på ända.
söndag, februari 27, 2011
Nu rör det på sig
Det är väl på tiden att jag erkänner en sak: bakom allt frågande (om Gudarna, om varför vi gör ritual, om etik, om vad som är meningsfullt et c.) som kommer upp här, har jag ju faktiskt (oftast) en uppfattning. Det är inte det lättaste att formulera sina uppfattningar och ståndpunkter på ett sammanhängande och meningsfullt sätt. Men det är nog dags att jag försöker. Annars kan jag ju gömma mig bakom alla frågor hur länge som helst.
För det är det jag gjort med frågandet. Det är ju inte det att jag inte har någon som helst egen teori som svar på frågorna! Däremot är jag väldigt öppen för olika svar på frågorna. Och som vi sagt tidigare, att vända och vrida på de viktiga frågorna, kan vara en sorts andlig eller mental hygien. Att förhålla sig öppen inför möjligheten att det finns andra svar på livets stora frågor, än de svar jag just nu lever med.
Nu rör det på sig. Här är det varmt och soligt, snödroppar frodas, knökfullt med krokusar, till och med några påskliljor stoltserar i solskenet! Och det är dags för mig att försöka formulera (i korthet) var jag faktiskt står i frågor om livet och andlighet. Ännu viktigare, varför jag för närvarande har dessa uppfattningar. Ståndpunkter må ändras, men metoden för att söka sanningen är densamma.
I detta sökande har jag den senaste tiden kommit över väldigt intressant och inspirerande input, kittlande och utmanande. Så innan jag ger mig i kast med att förklara mig, vill jag introducera två artiklar som exempel på utmanande läsning:
Theory of Mind av Jesse Bering
Spirit and Character av Rhys Chisnall
Mycket nöje med läsningen!
Floreat
neina
För det är det jag gjort med frågandet. Det är ju inte det att jag inte har någon som helst egen teori som svar på frågorna! Däremot är jag väldigt öppen för olika svar på frågorna. Och som vi sagt tidigare, att vända och vrida på de viktiga frågorna, kan vara en sorts andlig eller mental hygien. Att förhålla sig öppen inför möjligheten att det finns andra svar på livets stora frågor, än de svar jag just nu lever med.
Nu rör det på sig. Här är det varmt och soligt, snödroppar frodas, knökfullt med krokusar, till och med några påskliljor stoltserar i solskenet! Och det är dags för mig att försöka formulera (i korthet) var jag faktiskt står i frågor om livet och andlighet. Ännu viktigare, varför jag för närvarande har dessa uppfattningar. Ståndpunkter må ändras, men metoden för att söka sanningen är densamma.
I detta sökande har jag den senaste tiden kommit över väldigt intressant och inspirerande input, kittlande och utmanande. Så innan jag ger mig i kast med att förklara mig, vill jag introducera två artiklar som exempel på utmanande läsning:
Theory of Mind av Jesse Bering
Spirit and Character av Rhys Chisnall
Mycket nöje med läsningen!
Floreat
neina
fredag, februari 11, 2011
Läsvärt, framåttänkande!
Läs detta på Philip Carr Gomms blogg! Det är ett tal han höll, om en andlighet för framtiden. Verkligen inspirerande! Vad tycker du?
Floreat!
neina
Floreat!
neina
tisdag, februari 08, 2011
Imbolc 2011
(Har det redan gått en vecka?! Dagarna rinner iväg, inte för att jag har mycket att göra utan för lite att göra...)
Imbolc är en av mina favorithögtider, i all sin stillsamhet och huslighet. Det är en högtid som utgör ett praktexempel på vad det är att helga vardagsgöromålen. Så som jag egentligen kan göra annars också: att låta varje handling vara helig, om jag är fullt närvarande i handlingen, om jag har en helgad intention.
Byta lakan, gå ut med soporna, damma och feja, tänka särskilt på djuren, laga mat med omsorg, tända levande ljus. Det var min Imbolc i år. Särskilt som jag nu ser över hur och varför jag 'gör' ritual, kändes det särskilt viktigt, och meningsfullt, att kunna fira Imbolc på detta självklara vis. Dessa handlingar kändes värdiga.
Jag hade också ett långt samtal med Brigid under natten. Vi pratade om kommande utmaningar, vad jag kan behöva lära mig; vi pratade om 'meningen med allt' - vilket vi ju vet är att få se lammen skutta om våren...
Floreat!
neina
Imbolc är en av mina favorithögtider, i all sin stillsamhet och huslighet. Det är en högtid som utgör ett praktexempel på vad det är att helga vardagsgöromålen. Så som jag egentligen kan göra annars också: att låta varje handling vara helig, om jag är fullt närvarande i handlingen, om jag har en helgad intention.
Byta lakan, gå ut med soporna, damma och feja, tänka särskilt på djuren, laga mat med omsorg, tända levande ljus. Det var min Imbolc i år. Särskilt som jag nu ser över hur och varför jag 'gör' ritual, kändes det särskilt viktigt, och meningsfullt, att kunna fira Imbolc på detta självklara vis. Dessa handlingar kändes värdiga.
Jag hade också ett långt samtal med Brigid under natten. Vi pratade om kommande utmaningar, vad jag kan behöva lära mig; vi pratade om 'meningen med allt' - vilket vi ju vet är att få se lammen skutta om våren...
Floreat!
neina
onsdag, januari 26, 2011
Etiketter i bloggen - funderar!
Går igenom bloggen och sätter etiketter på allt i efterhand. Det blev intressant läsning! Så här ser fördelningen ut än så länge bland de "etiketter" som använts mest:
Böcker (7), ceremonier (5), druidism (11), filosofi (8), funderingar (29), grupp (7), här och nu (9), livet (11), livshändelse (19), musik (7), natur (8), paganism (8), studier (10), vänner (17).
Rätt så mycket funderande har det blivit. Och livshändelser. Men varför så mycket funderande? Är jag så lost? Ibland säger jag ju, att Sanningen är min ledstjärna och när jag är Sann mot mig själv, då finns inga skuggor, inga frågetecken, ingen tvekan. Är jag då så fel ute eftersom jag fortfarande har så mycket frågande?
Eller är det något sunt, inte ett tecken på rastlöshet eller att jag inte är sann mot mig själv, utan en sorts mental hygien. Som att borsta tänderna: det måste göras varje dag. De viktiga frågorna måste redas ut gång på gång, för en djupare förståelse. Eller för att vara "still confused, but on a higher level".
Som citatet jag har som överskrift på bloggen säger, är det viktigt för mig att inte sitta ner och tro att jag har sanningen. Det är en stig, en vandring - jag följer alltid doften mot det som är Sant för mig. Men i vissa fall har jag haft förmånen att få uppleva total inre frid, visshet, en slags Sannings-upplevelse, frånvaro av alla frågetecken... Den upplevelsen väger jag andra erfarenheter mot (är detta Sant?).
Nej, den dag jag står still, då är jag död. Liksom allt liv, är vi väl alltid i förändring. Därför måste jag fundera, och fundera om, och de Stora Frågorna måste dryftas gång på gång...
Böcker (7), ceremonier (5), druidism (11), filosofi (8), funderingar (29), grupp (7), här och nu (9), livet (11), livshändelse (19), musik (7), natur (8), paganism (8), studier (10), vänner (17).
Rätt så mycket funderande har det blivit. Och livshändelser. Men varför så mycket funderande? Är jag så lost? Ibland säger jag ju, att Sanningen är min ledstjärna och när jag är Sann mot mig själv, då finns inga skuggor, inga frågetecken, ingen tvekan. Är jag då så fel ute eftersom jag fortfarande har så mycket frågande?
Eller är det något sunt, inte ett tecken på rastlöshet eller att jag inte är sann mot mig själv, utan en sorts mental hygien. Som att borsta tänderna: det måste göras varje dag. De viktiga frågorna måste redas ut gång på gång, för en djupare förståelse. Eller för att vara "still confused, but on a higher level".
Som citatet jag har som överskrift på bloggen säger, är det viktigt för mig att inte sitta ner och tro att jag har sanningen. Det är en stig, en vandring - jag följer alltid doften mot det som är Sant för mig. Men i vissa fall har jag haft förmånen att få uppleva total inre frid, visshet, en slags Sannings-upplevelse, frånvaro av alla frågetecken... Den upplevelsen väger jag andra erfarenheter mot (är detta Sant?).
Nej, den dag jag står still, då är jag död. Liksom allt liv, är vi väl alltid i förändring. Därför måste jag fundera, och fundera om, och de Stora Frågorna måste dryftas gång på gång...
torsdag, januari 20, 2011
Vad håller jag på med - DEL II
För att spinna vidare på tankarna från förra posten: Efter att ha sett OBOD:s nya film fortsatte mina funderingar om vad jag håller på med - eller vill hålla på med.
Filmen är förhållandevis välgjord, särskilt jämfört med andra som skildrar ceremonier och firanden, och den låter på ett fint och varierat sätt människor komma till tals. Men återigen, för mig, den naggande frågan: vad håller vi på med?? Lockelsen med låtsasmantlar och ceremoniella svärd har för länge sedan lämnat mig. Att läsa innantill rituellt har jag alltid skämts för. Och varför säger vi det vi säger i ritualer?
Å ena sidan har jag saknat att fira i grupp. Å andra sidan har det varit naturligt för mig att den biten glidit bort, då jag haft tillräckligt med mig själv. Att fira i grupp var ett bra sätt att känna gemenskap och någon sorts konstruerad meningsfullhet. Meningsfullheten kommer liksom inte naturligt för mig just nu. Vad håller jag på med?
Liksom jag nämnde i förra posten är det så att mina skäl till att utöva paganism har ändrats under åren. Det kan vara så att även för andra, är utövande i grupp ett sätt att maskera det personliga reflekterandet? Visst lär vi oss otroligt mycket i samspel med, i spegling med, varandra! Men det kan bli så att hela idealet att "vi är faktiskt en riktigt pagansk grupp!" blir målet, och att det som borde vara det egentliga innehållet, faller ifrån. Så har det varit för mig ska jag erkänna. (Även om jag är stolt över mycket som vi i Hyllebär gjorde!)
Nå, från det personliga till det allmänpaganska: I filmen jag nämnde, och i den paganska debatten (vad jag sett i alla fall!) finns det inte tillräckligt med djup och grundlig diskussion om varför vi gör det vi gör. Kanske för att det är väldigt olika från person till person. Men det naggar mig ändå. Jag liksom måste ställa mig den frågan, när jag ser personer, druider, officiera vid ett druidiskt bröllop med en stor träplatta på magen med awen-symbolen ristad på. 20 cm diameter. Varför är det en bra idé? Varför är svärd en bra idé? Varför är mantlar en bra idé? Varför är invokationer på rim en bra idé? Varför...
Detta är inte kritik. Det är självgranskning. Jag vill inte hålla på med tomheter. Just nu måste jag uppdatera min religiösa praktik, förtydliga för mig själv varför det är paganism som bäst uttrycker min själs sång. För att det skulle vara "ancient wisdom" är absolut inte en bra anledning i sig. För att det "ser magiskt ut" är inte heller en bra anledning. Okej, nu har jag erkänt hur oreflekterat jag praktiserat alldeles för länge!
All hjälp, tankar, är uppskattade i dessa funderingar.
Floreat!
neina
Filmen är förhållandevis välgjord, särskilt jämfört med andra som skildrar ceremonier och firanden, och den låter på ett fint och varierat sätt människor komma till tals. Men återigen, för mig, den naggande frågan: vad håller vi på med?? Lockelsen med låtsasmantlar och ceremoniella svärd har för länge sedan lämnat mig. Att läsa innantill rituellt har jag alltid skämts för. Och varför säger vi det vi säger i ritualer?
Å ena sidan har jag saknat att fira i grupp. Å andra sidan har det varit naturligt för mig att den biten glidit bort, då jag haft tillräckligt med mig själv. Att fira i grupp var ett bra sätt att känna gemenskap och någon sorts konstruerad meningsfullhet. Meningsfullheten kommer liksom inte naturligt för mig just nu. Vad håller jag på med?
Liksom jag nämnde i förra posten är det så att mina skäl till att utöva paganism har ändrats under åren. Det kan vara så att även för andra, är utövande i grupp ett sätt att maskera det personliga reflekterandet? Visst lär vi oss otroligt mycket i samspel med, i spegling med, varandra! Men det kan bli så att hela idealet att "vi är faktiskt en riktigt pagansk grupp!" blir målet, och att det som borde vara det egentliga innehållet, faller ifrån. Så har det varit för mig ska jag erkänna. (Även om jag är stolt över mycket som vi i Hyllebär gjorde!)
Nå, från det personliga till det allmänpaganska: I filmen jag nämnde, och i den paganska debatten (vad jag sett i alla fall!) finns det inte tillräckligt med djup och grundlig diskussion om varför vi gör det vi gör. Kanske för att det är väldigt olika från person till person. Men det naggar mig ändå. Jag liksom måste ställa mig den frågan, när jag ser personer, druider, officiera vid ett druidiskt bröllop med en stor träplatta på magen med awen-symbolen ristad på. 20 cm diameter. Varför är det en bra idé? Varför är svärd en bra idé? Varför är mantlar en bra idé? Varför är invokationer på rim en bra idé? Varför...
Detta är inte kritik. Det är självgranskning. Jag vill inte hålla på med tomheter. Just nu måste jag uppdatera min religiösa praktik, förtydliga för mig själv varför det är paganism som bäst uttrycker min själs sång. För att det skulle vara "ancient wisdom" är absolut inte en bra anledning i sig. För att det "ser magiskt ut" är inte heller en bra anledning. Okej, nu har jag erkänt hur oreflekterat jag praktiserat alldeles för länge!
All hjälp, tankar, är uppskattade i dessa funderingar.
Floreat!
neina
Vari består utövandet? Eller: Vad håller jag på med - DEL I
Började läsa William Irvines bok A Guide to the Good Life: the Ancient Art of Stoic Joy. Än så länge har jag inte kommit långt nog i boken för att uttala mig om den, men en mening precis i början väckte tankar hos mig:
"The practise of Stoicism ... doesn't require us to set aside blocks of time in which to "do Stoicism.""
Det fick mig att tänka på att min religion kräver inte heller av mig avsatt tid för att "do Paganism", utan är snarare integrerat i hur jag ser på världen och relaterar till den. Men vari består då utövandet?
Jag uppskattar att fira, helga, högtidlighålla de åtta högtiderna, tillsammans med de olika månfaserna, och en och annan dag här och där (dagen då jag känner doften av vår i luften är ett bra exempel!). Och jag skulle vilja avsätta tid fokuserad på reflektion, devotion. Även om det väsentliga för mig är att vara Fullt-Här-och-Nu.
Så vad håller jag på med och varför? Mina skäl för att fira de paganska högtiderna, naturens cykler, har ändrats under åren, utan att jag har modifierat själva firandena. Mina skäl hade från början (som 'dabbler' vid fjorton...) mer att göra med en önskan att närma mig det mystiska, magiska, ancient; om det såg gammalt och mystiskt ut måste det vara lite mer Sant än sånt vi höll på med i den moderna världen... Mina skäl nu till att jag firar (och anledningen till att jag börjar fundera på att uppdatera strukturen i mitt utövande) är tvärt om mera inriktade på nuet, rent av framtiden!
Men - vari består utövandet, idag? Vad är min grundläggande filosofi, anledningen till att jag ändå tycker det är viktigt att fira? Det är ju det som måste komma till uttryck på bästa, mest ändamålsenliga sätt, i mitt utövande.
Floreat!
neina
"The practise of Stoicism ... doesn't require us to set aside blocks of time in which to "do Stoicism.""
Det fick mig att tänka på att min religion kräver inte heller av mig avsatt tid för att "do Paganism", utan är snarare integrerat i hur jag ser på världen och relaterar till den. Men vari består då utövandet?
Jag uppskattar att fira, helga, högtidlighålla de åtta högtiderna, tillsammans med de olika månfaserna, och en och annan dag här och där (dagen då jag känner doften av vår i luften är ett bra exempel!). Och jag skulle vilja avsätta tid fokuserad på reflektion, devotion. Även om det väsentliga för mig är att vara Fullt-Här-och-Nu.
Så vad håller jag på med och varför? Mina skäl för att fira de paganska högtiderna, naturens cykler, har ändrats under åren, utan att jag har modifierat själva firandena. Mina skäl hade från början (som 'dabbler' vid fjorton...) mer att göra med en önskan att närma mig det mystiska, magiska, ancient; om det såg gammalt och mystiskt ut måste det vara lite mer Sant än sånt vi höll på med i den moderna världen... Mina skäl nu till att jag firar (och anledningen till att jag börjar fundera på att uppdatera strukturen i mitt utövande) är tvärt om mera inriktade på nuet, rent av framtiden!
Men - vari består utövandet, idag? Vad är min grundläggande filosofi, anledningen till att jag ändå tycker det är viktigt att fira? Det är ju det som måste komma till uttryck på bästa, mest ändamålsenliga sätt, i mitt utövande.
Floreat!
neina
fredag, januari 14, 2011
EXAMEN
WIIIH!!!
Okej, jag brukar inte skriva med versaler... Men nu... Idag tog jag min examen - på riktigt! SÅ länge som jag väntat på detta och kämpat! Efter många år av studier - inklusive uppehåll av olika nödgade anledningar - är jag nu äntligen KLAR och är helnöjd och kan börja jobba på riktigt!
Vi hade en fin och pampig examenshögtid också idag i Universitetsaulan och hela familjen kom, jag och Han spelade och sjöng tillsammans, vi gick och åt lunch på legendariska Govindas efteråt, imorgon blir det examensfika här med i stort sett ALLA... Jag nyper mig själv...
Jag tackar gudarna för att jag kommit till denna lyckliga, lyckliga dag. DE VET hur det gick till att jag orkade genomföra detta. Världen, här kommer jag!!!
Floreat!
neina
Okej, jag brukar inte skriva med versaler... Men nu... Idag tog jag min examen - på riktigt! SÅ länge som jag väntat på detta och kämpat! Efter många år av studier - inklusive uppehåll av olika nödgade anledningar - är jag nu äntligen KLAR och är helnöjd och kan börja jobba på riktigt!
Vi hade en fin och pampig examenshögtid också idag i Universitetsaulan och hela familjen kom, jag och Han spelade och sjöng tillsammans, vi gick och åt lunch på legendariska Govindas efteråt, imorgon blir det examensfika här med i stort sett ALLA... Jag nyper mig själv...
Jag tackar gudarna för att jag kommit till denna lyckliga, lyckliga dag. DE VET hur det gick till att jag orkade genomföra detta. Världen, här kommer jag!!!
Floreat!
neina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)